Dag Sandahl hittar en pärla i Smålandsposten: Den socialdemokratiske kyrkopolitikern Alf Skogmalm får till det ordentligt när han säger: "Om Jesus hade levt idag så hade han varit socialdemokrat". 

 

Det får mig att tänka på debatten om samkönad vigsel jag hörde refereras, där den liberale debattören ifrågasatte den konservatives människosyn och människokärlek. Argumentet drunknade dock i hans formulering och vad den sade om hans gudsbild: "Jag tror att Jesus vänder sig i sin grav när han hör vad du säger!".

Lars B Stenström är kontraktsprost i Örebro och en mycket aktiv bloggare. Hans debattartikel om kyrkovalet i dagens Dagen gör honom till min nya idol.

"Partierna ser sig som demokratins garanter. Som om kyrkan inte kunde röra sig utan partipolitiska stödhjul. Denna myt behöver demonteras. Kyrkan fungerade långt innan partierna fanns till. Och demokrati finns i många former. Folkligt inflytande kan organiseras utanför partier och politik. Om demokrati förutsatte partistyre så skulle väl alla folkrörelser och trossamfund behöva ha partipolitiska överrockar?!
Partierna vill företräda dem som sällan aktivt är med. Men i partierna organiserar man sig inte så. Där har de inre cirklarna kontroll över sin organisation. Och man ser alltid till att de mest politiskt insatta och aktiva bestämmer. Där duger det. Men i kyrkans sammanhang skäller man nedsättande på de aktiva, på "eliten". Just i kyrkan är det de minst aktiva som ska påverka och styra. Varför?"

Mycket klarsynt! Tack Lars B! Du rockar!

Nu är det mindre än en månad kvar till kyrkovalet. Och valrörelsen är i full gång. Självklart vill etablisemanget i Kyrkan skrämma folk till valurnorna. Den politiserade kyrkan har varit snäll mot Eva Brunne, blivande biskop i Stockholms stift, hon beskriver en kyrka utan de politiska partierna som endera en sekt eller förening. Det är givetvis bara skrämselpropaganda. Elisabeth Sandlund kommenterar detta väl på ladarplats i dagens Dagen. 

Johannes Forsberg skriver klockrent om den sjuka politiseringen av Svenska Kyrkan under rubriken "Lämna Gud i fred, Mona!" på Expressens ledarsida!

"Nio år efter den formella separationen mellan stat och kyrka förblir Jesu ord om förhållandet mellan dessa storheter [kyrka och stat] en avlägsen vision snarare än svensk verklighet.

De svenska politikerna är sannolikt mer förtjusta i doktrinen som uttrycks i Romarbrevet 13:3: "Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den".

Det är den verklighet svenska kyrkans präster och biskopar lever i och"det goda" i sammanhanget är vad politikerna tycker för dagen.

 

Sällan har det blivit så tydligt som när nio biskopar i vintras föreslog att Svenska kyrkan ska avsäga sig vigselrätten så att den nya äktenskapslagen inte skapar teologiska bekymmer. De blev genast skarpt tillrättavisade av kyrkans politiska makthavare.
Olle Burell, Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, sa sig vara "förvånad över att nio biskopar (...) presenterar en åsikt i strid med vad det finns majoritet för i riksdagen."

Via kristen i vardagen

Den 20 September är det kyrkoval i Svenska kyrkan.

 

Jag vet inte hur du tänker men jag tycker att det är sjukt att:

• Kyrkan skall styras av de politiska partierna.
  
• Att kyrkans ledning har sålt sig så att de inte bara följer med minsta ström i vad som anses PK – de leder utvecklingen.
  
• Kyrkan så strävar efter att vara en folkkyrka att kyrkfolket mest är en pinsam belastning för de styrande.
• Oavsett vilka beslut man kommer fram till (och jag skulle kunna skriva en del om det också!) så verkar kyrkoledning och kyrkomöte totalt oförmögna att få till något som ens liknar ett försök till teologiskt förarbete.
  
• När representanter för ALLA kristna samfund och rörelser i Sverige kommer samman i Stockholm för en Jesusmanifestation väljer SvK ärkebiskop att inte medverka med motiveringen att ”det är för smalt”.
  
• När den inomkyrkliga väckelserörelsen OAS samlas till möte (som i Borås i sommar – samlade ca 3000 personer) får de inte använda SvKs lokaler.
  
• Att personlig fromhet skall vara en belastning om man vill bli präst, medan runmagi, zenmeditation, häpnadsväckande akrobatisk sex i både udda och jämna antal, tveksamhet inför Guds existens, förräderi mot kyrkans egen bekännelse och vigningslöften verkar vara meriterande.

 

Och nej, det är ingen överdrift. Under de senaste 15 åren har jag lärt mig ungefär vad som är vettigt att säga på en antagningskonferens:

- Jag vill berätta för människor om Gud

– FEL!

Jag tror att Bibeln är Guds Ord

– FEL!

Jag tror att synden står emellan Gud och människor och att det är kyrkans uppdrag att leda människor till omvändelse och förlåtelse

– FEL!

Det finns rätt och fel, och Bibeln…

- FEL!

Jesus är…

-FEL!

Jes…

-FEL!

J…

-FEL!

Jag har alltid velat bo i en prästgård på landet

– RÄTT!

Jag har ett allmänt andligt intresse

– RÄTT!

Jag tror inte att det riktigt finns någon ”sanning” utan mer liksom, det som KÄNNS bra, för var och en liksom

– RÄTT!

Jag har inte sanningen, jag söker den

– ÄRKEBISKOPSMATRIAL!)

Jag vet att det finns goda kristna med politiska uppdrag för de politiska partierna i SvK som inte ser sin politiska tillhörighet som ett problem, eftersom de i praktiken inte följer partilinjen utan ser till sin församlings/stifts bästa. Är du en sådan så tror jag säkert att du gör ett bra jobb, och det är inte dig jag vill piska här, det är dina kollegor. Dessa politiska wannabes som inte platsar i riksdag, landsting eller kommun, men som partierna kan stuva undan någonstans där de inte kan göra så stor skada (kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkoråd) . Där kan de få bestämma lite lagom och hållas sysselsatta så att de inte skriver pinsamma debattartiklar i landsortspress och undertecknar med partitillhörighet.

 

Men du, de gör rätt stor skada HÄR!

 

Det finns en nomineringsgrupp (opolitiskt parti) som ganska väl motsvarar det jag skrivit ovan som heter Frimodig kyrka. Se deras valplattform här eller en mer koncis lista här. De vill se ett slut på den här pinsamma parentesen i Kyrkans historia.

 

Skulle du ha lust att hjälpa dem?

 

Endast ca 700.000 personer röstade i valet 2005, det är ca 10% av de röstberättigade.

Det är egentligen löjligt enkelt att ta makten!

Största grupp 2005 blev socialdemokraterna med 28% av rösterna. Det innebär 196000 röster. Om deltagarna på OAS i sommar + medlemmarna i EFS och ELM (två inomkyrkliga rörelser) röstar på Frimodig kyrka blir det ca 50.000 röster. Tar dessa dessutom med sig 3 kompisar var så är de lika stora som sossarna. Tar de med sig 11 har de samlat lika många röster som det totala antalet röstande förra året!

Skulle vi dessutom kunna mobilisera de frikyrkliga som står kvar som medlemmar i SvK (70% av frikyrkliga är dubbelanslutna) och delar fromhet med de inomkyrkliga väckelserörelserna  utgör dessa i vida slängar någonstans runt 140.000 röstberättigade. Och om de tar med sig...

 

Allt annat än en jordskredsseger för Kyrkfolket vore i det läget mycket förvånande! Kan vi inte hjälpas åt att förpassa politikerna från kyrkan på samma sätt som de kom in: Via valsedeln?

 

Här några saker du kan göra:

• Skriv in 20 Sept i almanackan omedelbart.
  
  
• Bor du i eller nära Göteborg kan du hjälpa Frimodig Kyrka att packa valsedlar:

  ”Om vi ska ha valsedlar i vallokalerna i kyrkovalet i höst så måste vi skicka ut dem själva till valnämnderna ute i landet. Vi har mer än 10 miljoner valsedlar att skicka ut så detta är ett jättejobb att göra. Detta behöver vi DIN hjälp med.

  Valsedlarna kommer att packas i och skickas ut från Göteborg. Jobbet kommer att utföras i den första veckan i Augusti, alltså 3-7 augusti. Om du har möjlighet att ta en dag på semestern eller nån annan ledig dag och komma dit så är vi väldigt tacksamma. Anmäl dig till detta hos Johannes Hellberg, 0766-531292 ellervalsedlar@frimodigkyrka.se. Du kan vara där hela veckan eller bara en halv dag.”

  (saxat från Frimodig Kyrkas blogg)

• Är du medlem i SvK (även om du skulle vara frikyrklig) varför inte dra ihop ett gäng grannar, vänner , arbetskamrater som aldrig skulle få för sig att rösta annars och så ser vi gemensamt till att vända trenden och hjälpa kyrkan att bli Kyrka igen?
• Tänk på att man har rösträtt från 16 års ålder i kyrkovalet: Dra med hela ungdomsgruppen!
  
  
  
  
• Arbetar du i kyrkan som anställd eller frivillig, i barnverksamhet, ungdomsverksamhet eller liknande: Vädja till dessas föräldrar att "ge tillbaks" genom att gå och rösta den 20 Sept. Politikerna kommer inte att gilla det men de kan heller inte stoppa dig.

Johan Hakelius skriver i Aftonbladet idag om "ritualkonversation": "hårt inrepeterade genrer inom grenen allmän konversation. En av dessa är ”Hopplösa hantverkare”. Den fyller samma funktion som ”Det är bara skit på tv”, eller ”Bilmekaniker är skojare”, eller ”Posten var bättre förr”. Enkla, schemalagda ämnen där alla kan delta med sina skräckhistorier, tycka samma sak och känna gemenskap."

 

Hakelius text kom lägligt eftersom jag det senaste dygnet gått och tuggat en annan text i samma tidning, fast från igår. En sak i artikeln stör mig, men jag hade ingen terminologi för att sätta ord på det. Med detta hjälper mig Hakelius. Arne Reborg, 69, från Gnesta brinner för de svaga och utsatta, han ser med fasa på råkapitalismens härjningar, men hur skall han i påsktid formulera detta i en debattartikel?

 

Han tar till ritualkonversation, mer precist "Kyrkan har fel, har inte gjort tillräckligt och hycklar eller tror sig vara förmer". Och han tar verkligen till storsläggan: "Mammon tar strupgrepp på kristenheten – då hörs inte ett ord från predikstolarna".

 

Visst är det ett angeläget ärende han har, Arne, men är kritiken mot kyrkan verkligen rättvis? Om det finns NÅGOT gott att säga om den kyrka SvK har blivit så är det väl i alla fall att den tar diakoni och bistånd på allvar?

 

 Den här seriestripen belyser "sanningen om kristna" på ett genialt sätt!

 

Hur skall kyrkan/kristna/tron någonsin kunna framstå i positiv dager om samhället gemensamt omhuldar den gemesamma "sanningen" att "Kyrkan har fel, har inte gjort tillräckligt och hycklar eller tror sig vara förmer"?

 

Det finns visserligen en positiv sida av myntet också. Eftersom alla verkar leva med den här bilden är det svårt att som kristen eller kyrka göra människor besvikna: Eftersom alla förväntar sig att kristna skall vara ufon och kyrkan trist är man i stort sett alltid en positiv överraskning och gudstjänsten och församlingen människor råkar besöka förvånande trevlig, varm och intressant. Problemet är bara att dessa upplevelser inte får människor att ifrågasätta "sanningen" - istället tror de sig ha hittat undantaget som bekräftar regeln! "Du är ju inte ALLS som andra kristna - du är ju rätt normal!" - säger man och tycker sig uttala en riktig komplimang. Andra varianter på temat är:

• "DU känns ju väldigt ärlig och äkta - du kan inte ha det lätt i kyrkan"
• "Wow, det verkar ju som om dverkligen har TÄNKT på de här sakerna, till skillnad från..."
• "Om fler gudstjänster/församlingar/kristna var SÅ HÄR, så..."

 

Och det kan verkligen driva mig till vansinne...

Hur skall vi krossa myten?

Förförra veckan var jag på Åh stiftsgård och hörde Graham Cray, författaren till vår bok "Postmodern kultur och ungt lärjungaskap" - det enda av honom som finns på svenska - och det var enormt inspirerande. Jag har vetat att han stod bakom "Mission shaped Church" en rapport om missional church för anglikanska kyrkan som väckte stort bifall. Det jag inte vetat var vilket genomslag det har haft i samfundet. Sedan rapporten kom ut har ca 3000 initiativ till "Fresh expressions of church" tagits, Det unika med det som sker i anglikanska kyrkan är att man:

 

Ser behovet av att missionen blir central i hela kyrkans självförståelse

Detta har resulterat i att man idag inte kan bli vigd till tjänst i kyrkan utan att ta ett personligt ansvar för kyrkans mission och att man kan bli vigd till pionjärarbetare.

 

Att man arbetar med det man kallar mixed economy

Detta innebär at man värderar de geografiska församlingarna och ser deras möjligheter, samtidigt som man också ser behovet av icketerritoriella församlingar och arbetar för att starta sådana. Detta kan ske också utan den territoriella församlingens medgivande. Flörsamlingsplanteringarna stöttas centralt och erbjuds resurser både ekonomiskt och personellt.

 

Några höjdare av Graham Cray:

I en frågestund med  ärkebiskop Rowan Williams på ett biskopsmöte hade en av biskoparna ifrågasatt det här med mission shaped church och fresh expressions - var det verkligen anglikanskt. Ärkebiskopen hade då begrundat frågan och svarat "If you discern it to be of God, and draw it in by your commitement and embrace, it will be Anglican".

 

"Some people are interested in churchplanting in order to get the church they would like, but churchplanting is laying aside preferences in order to build the church that is needed".

 

"We have given too much attention to church as a passing on of the inheretence of the past and too little to church as an anticipation of Gods future"

 

"The Word is Gods gift from the past and we are called to live in the light of it. The Spirit is Gods great gift from the future that fosters discernment to how we can live a life today in the light of the Word in a way so that it points to Gods future"

 

"The question is not 'can it happen in my church?', the question is 'is the Holy Spirit here?'. If He is, which - of course - He is, then anything is possible."

 

"Ultimately, it doesn't matter so much what kind of church you are, but what sort of disciples you make"

 

"As a leader;

- are you in need of being in control of the vision?

- can you only trust it if it comes to you first?

- do you feel a need to understand it to allow it?

- are you comfortable with it being Gods mission, through His people, not necessarily involving you?"

 

"If you are a leader and are not sharing your life in depth with some in order to disciple them, you have got your priorities wrong"

 

Bandningar av föredragen kommer att bes kunna betällas här inom kort, och är en MYCKET god investering!

 

Idag börjar fastan. Charlotte Therese på A Catholic Renewal och Mackan min ståuppande frälsningsofficerförläggarkompis har kört igång en humorstafett under fastan och den första stafettpinnen verkar ha gått till mig...

Jag vill använda min stafettpinne till att ställa frågan: Hur förklarar man fastan för barn?

 

Igår eftermiddag dukade vi fram semlor och kaffe. Yngsta tjejen undrade varför det heter fett-torsdagen. Och varför man äter semlor. Jag förklarade att det var inledningen till fastan - att man äter extra mycket extra fet mat den här dagen för sedan äter man inte god mat förrän på påsk.

- Varför det?

- För att fira Jesu död och uppståndelse

- Men det är ju ett väldigt konstigt sätt att fira: Som att fira sin födelsedag med att inte få presenter...

- Eller (lade den äldre dottern till) att fira att det är helg med att inte få lördagsgodis.

 

Här kände jag att jag var ute på djupt vatten redan.

 

- Jo men, visst är vi glada för att Jesus dog och blev levande igen för att vi skulle kunna vara hans kompisar?

- (Båda) Jaa

- Och det firar vi ju med en stor fest på påsk, men så förbereder vi den festen, genom att låta bli att äta fin mat till dess, så blir vi desto gladare på festen!

- (Äldsta dottern som fyller år om ett par veckor) Men jag förstår inte! Jag skulle ju inte bli gladare för mina presenter för att ni tog ifrån mig mina gamla leksaker nu?

- (Yngsta dottern) Fast du kanske tycker det är skönare med en kram om jag slår dig först? (Slår mig i magen).

 

Vid det här laget söker jag desperat hustruns stöd genom att kasta henne hjälplösa blickar. Hon lutar sig dock tillbaks med armarna i kors och ett förnöjt leende.

 

- (Hustrun) Men brukar du fasta innan påsk?

- (Döttrarna) Ja, brukar du det?

- Eh nej, det brukar jag väl inte...

- Är du inte glad för det Jesus gjorde på påsken då?

- Jo, jo, visst är jag det, men ...., men....

- (Äldsta dottern) Du kanske skulle må bra av det också!

- Ja... Jo... Men vill ni att vi skall fasta alltså?

- (Alla) Jaaaa!

- Då låter vi bli att köpa kaffebröd, godis och fredagmys, fram till påsk och ger pengarna till fattiga barn istället?

- (Alla) Jaaaa!

- (Yngsta dottern) Men jag skulle gärna vilja veta VARFÖR man fastar...

- (Jag) Och NU är det läggdags!

 

 Kan nån hjälpa mig? Jag har lyckats förhandla bort mina fredagschips och är orolig för att snuset och kaffet är i riskzon om jag inte har några bra svar tills i eftermiddag!

 

Jag skickar stafettstaven vidare till Mackan.

Wilbert Shenk har skrivit en intressant essä om ecklesiologi i vår tid:"New Wineskins for New Wine: Toward a Post-Christendom Ecclesiology".

 

Tipstack till Len på Nextreformation

Min förre chef på Credo - Stefan Holmström har blivit vald till missionsföreståndare i EFS. Mycket goda nyheter!

 

När jag fick veta att Anders Sjöbergskulle sluta var Stefan mitt omedelbara förslag till efterträdare:

• Stefan är den bästa chef/ledare jag haft, han kombinerar en målcentrering med stort förtroende för sina medarbetare och fokus på deras utveckling och begåvning  - han ser människan utan att förlora fokus på uppdraget.
• Stefan har stor erfarenhet av och brinner för mission och evangelisation.
• Stefan är bibelfokuserad utan att bli dogmatisk
• Jag kan inte tänka mig en bättre ledare för EFS under de kommande åren - EFS är bara att gratulera!

 

Se gärna Dagens artikel och en artikel på EFS hemsida för mer information.

Detta är andra artikeln i min serie "Att leva revolutionärt i Credos tidning credo.nu.

 

Hopp – att leva revolutionärt i en undergångskultur

 

Tänk dig att en psykiskt instabil person skulle bryta sig in hemma hos dig en natt och ta dig som gisslan. Han sätter på dig ögonbindel, binder dig i en stol, riktar ett vapen mot din tinning och under en vecka är du hans fånge.

Polisens förhandlare försöker få honom att släppa dig, men han vägrar.

Ibland är han rasande och skriker och slår dig, ibland är han bara tyst någonstans i rummet. Flera gånger om dagen tror du att du skall dö.

 

Tror du att den upplevelsen skulle sätta psykiska spår hos dig?

 

Här är en artikel jag skrivit för Credos tidning: credo.nu. Det är den första i en serie om det revolutionerande i kristen tro.

 

När jag läser evangelierna kan jag ibland förundras över att Jesus fick leva så länge som Han ändå gjorde. Han är rent otroligt provocerande ibland!

 

Det rike han talar om är verkligen upp- och nedvända världen: Den förste skall bli den siste, den som vill vara ledare skall vara som en slav, det är de fattiga som är rika och de rika som är fattiga, de sörjande skall vara glada.

Han umgås med samhällets avskum och smädar de respektabla offentligt.

När han berättar historier är det skurkarna som är hjältar och hjältarna som är skurkar.

 

Man skulle kunna tro att det bara är et stilistiskt knep – ett sätt att vara intressant, och det är nog det en av hans samtida tror, men det är mer än så.

När jag tänker på det som hänt i Lakeland kommer jag att tänka på en berättelse jag hörde nyligen. En ung svensk teolog hade fått audiens hos en indisk guru. De sätter sig ner för att samtala och gurun säger "We all want to be divine". Teologen svarar "No. It is our experience that when people strive to be divine, they become less than human".

 

Vad är andlighet? Ibland tror jag vi tänker oss andlighet som det som inte är mänskligt. Att arbeta 8 timmar är mänskligt, att arbeta 16 är övermänskligt och kräver därför en andlig förklaring. I vår strävan efter övermänsklighet riskerar vi istället att bli omänskliga.

 

Jag har inte skrivit något om Lakeland, annat än att jag svarade på en fråga ställd i en kommentar. Jag skrev att jag inte är särskilt intresserad, att Florida är långt bort och att om de fortsatte som de börjat (med möten med samma talare 40 dagar i sträck) skulle det inte bli långlivat. Jag har inte följt utvecklingen speciellt noga, men jag har förstått att Lakeland snart blev ett varumärke, att apostlakåren snart fanns på plats i rampljuset och att hypen växte. En sån bubbla spricker fort.

 

Jag tycker att det är sorgligt att Todd Bentleys familj är de som fått betala kalaset och att han får stå där med skammen, när de förväntningar som lagts på honom har varit omänskliga.

... vad som händer i Anglikanska kyrkan har Dave Walker gjort en visuell lägesrapport här.

Jonatan på Kognitiv Dissonans är en liberal präst, livsnjutare och fantasyfreak som jag läser med stor behållning och oroande ofta dessutom finner mig hålla med (Vem vet: Liberala kanske också är människor... och kristna!).

 

Idag skriver han om Svenska Kyrkans antagningsförfarande och målar en bild som är lika sorglig som sann:

"...De uttalade förväntningarna på blivande präster behöver inte överensstämma med de outtalade och eftersom det är människor som står för rekryteringen, finns en hög grad av godtycklighet med i bedömningen av din lämplighet. Har du tur är du kompatibel med de som bestämmer, har du otur hamnar du hos folk som inte förstår sig på dig och då är du körd – hur fina meriter och referenser du än har. Det här låter heller inte särskilt fromt, men den som vill bli präst bör vara mycket
observant på vad det är för folk han eller hon ställs inför och inte utgå från att rekryterarna per definition är välvilligt inställda och försöker vara så professionella och objektiva som möjligt. Det är subjektiviteten som är kung vid prästrekrytering och därför bör den som vill bli godtagen vara diplomatisk, inkännande och anpassningsbar.
Detta blir oerhört mycket lättare om man känner till den kyrkliga kulturen; och då talar vi inte om gudstjänstfirande och troslära, utan om ”hur snacket går”, vilka modeord som används flitigt just nu, vilka teologer man bör gilla och inte gilla, vilka fromhetsriktningar som är i onåd och vilka som är i smöret…

... Om du är man och vill bli präst, förvänta dig att bli betraktad som kvinnoprästmotståndare tills du bevisat att du är oskyldig. Se därför gärna till att ha kvinnliga referenter (präster), se till att gå i mässan och ta nattvarden från en kvinnlig präst ofta och läs gärna lite
feministteologi, ett par kurser är lämpligt. Visa att du har ett ”karitativt”, omvårdade drag genom att tex extraknäcka på ett vårdhem och uttryck under inga omständigheter beundran för Gunnar Rosendal eller Bertil Gärtner. Tala inte om Bibeln som ”Skriften” utan som Bibeln, ställer någon en teologisk fråga svara inte teologiskt utan säg hur ”du känner”."

I en kommentar till inlägget påpekas det makalösa i förfarandet: Man förväntas skaffa en väldigt smal utbildning som teolog, och först på det tredje årets utbildning omakar sig kyrkan med frågan om de vill ha dig eller inte...

 

En god vän till mig uppmanades nyligen av Göteborgs stifts antagningsnämnd att genomgå psykoterapi och avvakta tre år med att söka på nytt. Hans brott? Den officiella versionen var att han hade talat för högt vid en måltid...

Jag hittade en intressant uppsats om konspirationsteorier där bland annat Holger Niulsson och tidskiften Flammor och Kjell Sjöberg används som exempel. Mycket intressant läsning!

Till in förvåning upptäckte jag påvens emailadress på Vatikanens hemsida. Är inte det ganska coolt? Har du något att tjabba med påven om, eller kanske nåt kul kedjebrev? I så fall: benedictxvi@vatican.va

I helgen har jag varit i Stockholm och träffat ledningsgruppen för 24/7 i Sverige, samt Andy Freeman, en av dem som tillsammans med Peter Grieg står i ledning för rörelsen.

24/7 är i Sverige mest känt som en bönestategi - att inreda ett rum för att kunna be kreativt och sedan hålla böneveckor där - ständig bön 24 timmar om dygnet i en vecka.

De flesta som har varit med om en sådan vecka är nog inte medvetna om att bönestrategin är en del av en helhet.

Boken "Red Moon Rising" av Peter Greig (FIONNS ATT BESTÄLLA PÅ SVENSKA PÅ 24/7:s hemsida) berättar om hur det som började som et bönemöte i en förort till London blev en internationell rörelse och hur ungdomar tändes för bön i land efter land. Den nyutkomna boken "PunkMonk" av Greig och Freeman skulle kunna beskrivas som fortsättningen på Red Moon Rising, men den är så mycket mer än så.

I boken skildrar Freeman hur det som började som ett bönemöte fann sina former i en överlåten, Jesuscentrerad gemenskap med fokus på mission och bön.

Den nymonastiska trenden har på allvar slagit rot i Sverige. Den debatt om Halldorf och Bjärka Säby som nyligen förts i Dagen är ett tecken på det. Ett annat är den träff om kommunitetsliv som Bagiskommuniten och Jonas på den radikal reformatoriska bloggen bjöd in till här om sistens och som (till även organisatörernas överraskning) lockade ett 80-tal intresserade till Stockholm.

I det läget är Freemans bok mycket viktig. 24/7 och dess gemenskaper verkar ha hittat en balans som jag inte sett någon annanstans i det nymonastiska - en balans mellan det kontemplativa och det utåtriktade, mellan liv och tjänst, mellan frihet i form och enhet runt Jesus, mellan mission och engagemang för rättvisa och miljö, mellan det lokala och det globala: Alla dessa lyckas han inordna i en väldigt attraktiv värderingsbaserad helhet som inte bara verkar MÖJLIG att leva, utan enormt attraktiv och inbjudande.

Att det hela dessutom inte är teoretiskm tankekonstruktkion, utan en beskrivning av den verklighet ha står i, gör ju inte saken sämre.

Jag kan inte nog rekommendera PunkMonk. LÄS DEN!

Andys besök i Sverige hänger samman med ett skifte i organisationen i Sverige. Från att ha fokuserat på att ordna bönehappenings runt om i landet är det nu tydligt att nästa steg är att starta kommuniteter - gemenskaper som kan bära bönen lokalt (idealt genom att bli baser för ständig bön på lång sikt) och som lever ett kristusliv överlåtet till varandra, Jesus och en gemensam regel. Redan nu finns sådana gemenskaper i Stockholm och Uppsala och embryon finns på ytterligare några platser.

Över huvud taget är detta ett av de mer hoppfulla tecken jag har sett de senaste åren. Jag är djupt imponerad och sanslöst utmanad av det jag har sett i helgen.

Backyard missionary gör upp med väckelsemyten:

"You know the drill… ‘I believe there is going to be a mighty work of God in this land… a revival of epic proportions… God is doing a new thing… if my people will humble themselves and pray… blah blah blah…”

 

The next time someone prophesies massive revival in your church tell them they are full of crap. Ok… maybe that’s a bit strong… Maybe just politely inquire when the revival will be, what will happen, how you will know it has happened ... No… on second thoughts I was right the first time.

 

I began pondering why we crave this revival experience and I wonder if it because we are too lazy to get off our own butts and get involved with the people in the communities we live in and do the hard yards of making connections, knowing that many of them will never lead to a person coming to faith? I wonder if we don’t just want God to do the ‘hard work’ of mission (we will hold prayer meetings - until we get bored because nothing has happened) and then when he has done his thing people will flock to our churches to join us… and become like us… and we won’t have to change one bit… we won’t have to experience any discomfort at all ... In many churches the people pray and send God out on mission, when in reality it is us he has commissioned to the task.

 

Revival as I hear it depicted takes the responsibility off us to be salt and light. Its as if the people pray and send God out on mission, and then complain when he doesn’t get the job done.

 

We really have to stop this nonsense talk about taking the world for Christ when most of us don’t even know our own next door neighbours.
And we need to stop expecting God to do what we are too lazy or afraid to do ourselves ... I believe our job is not to pray God will pull his finger out and bring some pagans into church, but rather for us to get our own butts into gear and live the gospel in the worlds we are a part of."

Göran Landgren - ordförande för Credo (!) har skrivit en intressant uppsats vid Lunds Universitet om Emergent Church. Han gör ett väldigt bra jobb i att låta olika röster komma till tals och lyckas bättre än någon annan jag läst beskriva EC:s plats på den kristna kartan. Uppsatsen är i hög grad beskrivande.

År 1517 stod ärkebiskop Gustav Trolle inför räta i riksdagen och dömdes. Bland domarna fanns biskopen av Linköping Hans Brask. Istället för att hävda sin ståndpunkt medverkade han till domen, men när han satte sitt sigill på domen smög han med en lapp med texten "härtill är jag nödd och tvungen". När övriga domare straffades för tilltaget vid Stockholms blodbad undkom Brask genom att visa fram lappen.

På så sätt undkom han alltså obehag vid båda tillfällena.

 

Allt sedan dess betecknar ordet "brasklapp" ett (hemligt) förbehåll som försiktighetsåtgärd.

 

Min fru har precis tagit sin lärarexamen och jag och flickorna var med vid högtiden i den pampiga kyrkan mitt i Kristianstad centrum i torsdags.
Det var en fin och högstämd ceremoni, där alla fick komma fram och mottaga sitt diplom och en röd ros ur rektorns hand.

 

Studentprästen Arne Tegnér medverkade och verkade vara en riktigt trevlig typ. Han upplät predikstolen för dem som videofilmade men bad dem vänligt att inte trycka på några knappar. Han fick de nervösa studenterna att skratta och slappna av. Men han höll också en predikan som i stort sett var ett pärlband av brasklappar, visserligen en retorisk bragd, men väldigt sorgligt med tanke på att kyrkan var full av människor som inte hade tagit skada av, kanske till och med behövde eller (nu sträcker vi tron till det yttersta) till och med LÄNGTADE efter ett ord från Gud...

• Studentpater Tegnér förhåll sig inför de församlade till Jesus ungefär som man brukar tala om tomten bland barn. Varje kristet ord omslöts av osynliga citationstecken.
  
  
• Han använde aldrig ordet "Jesus", Han omtalades i stället som "Kyrkans Herre".
• Inte ett ord bads under hela samlingen.
• Han förklarade att det inte alls är konstigt att vara i kyrkan på avslutningen, eftersom "religion" inte betyder någon speciell tro, utan längtan efter det heliga, och det heliga är ju alltet, alltså omfattar kyrkan allt - inklusive skolavslutningar.
• Det här med Gud var inte heller något bekymmer hävdade Tegnér, och här tog han inkarnationen till hjälp. Eftersom Gud blir människa i kristendomen, så är det ju människan som är viktig.
• Slutligen desarmerade Tegnér välsignelsen, genom att hävda att den är gemensam för kristna, muslimer och judar och att vi inte kan veta hur den lät från början, och att förlora sig i en utläggning om underskrifter, deklaration och Konsums bästa frukt.

Enligt uppgift har samme Tegnér problem med att den kristna studentgruppen inte inkluderar muslimer och lägger sig vinn om att svära vid besök i klasserna (förmodligen med avsikten att verka vanlig, men istället framstår det ju som ganska underligt).

Jag är allergisk mot det som blir kvar när man så vinnlägger sig om att sudda ut allt vad kristen tro heter: Religiositet, folktro, mysticism och flum.

 

Tegnér verkar som sagt vara en trevlig prick och en del gick nog från samlingen med tanken att prästen var trevlig. Men visst hade det varit roligare om nån gått därifrån med tanken att Gud nog ändå är verklig.

 

Kanske har jag för höga krav. Kan Jonas Gardell bli hedersdoktor i teologi så... ja...

Det finns stora likheter mellan Kyrkan och Kalles kaviar.

Likheterna kanske inte är omedelbart uppenbara, och vissa likheter är direkt olämpliga (typ: båda är strutformade strukturer fulla av ägg).

Det jag tänker på är Kalles kaviars avskaffande av sin egen särart och hur man så totalt misshandlar sitt varumärke och förbrukar det förtroende man haft under flera generationer. Som kyrkan.

Måttet rågades när de häromdan lanserade Kalles färskost - kaviar utan kaviar.

 

Vägen nedåt har slående likheter med Svenska Kyrkans väg nedåt. Jag skall här försöka kartlägga den med motsvarande kaviarnivåer:

Kaviarnivå 1

Kyrkan har under tiden från reformationen fram till 1800-talet ett tydligt budskap och en självklar plats i samhället - mitt i byn. Kyrkan och evangelium är lika självklart som kaviar på knäckebröd.

Kaviarnivå 2

Kyrkan förlorar genom upplysningen och modernismen sin självklara plats. Modernismens frågeställningar möts och man lanserar anpassade smaker - milda och fina men ändå genuina - man skulle kunna säga att man blandar lite av moderniteten i budskapet för att kunna erbjuda en helhetsprodukt. Detta motsvaras av kaviar med mjukost och kaviar med ägg.

Kaviarnivå 3

Nu ifrågasätts de moderna tillsatserna i en gryende postmodernitet - det är inte budskapet som är problemet utan tillsatserna. Vissa delar av kyrkan drabbas av extrem expeimentlusta - vilka är de nya tillsatserna? Runmagi? Zenmeditation? Nazism? Spiritism? Ateism? Andra vill dra i handbromsen, men förmår inte - handbromsen var en av de saker som avskaffades på nivå 2... Här går det i alla fall åt skogen. På kaviarskalan motsvaras detta skede av kaviar med banan...

Kaviarnivå 4

Vid det här laget är det egentligen över. Kyrkan inser att något är fel och diagnosen visar att det är det kristna i budskapet som måste bort. Banan är helt enkelt inte gott med kaviar... Här nånstans måste man ju undra när kyrkan slutar vara kyrka. När ärkebiskopen inte tror på uppståndelsen? När det är en pinsam belastning för blivande präster att ha en kristen tro? Självklart motsvaras detta steg av Kalles färskost - kaviar utan kaviar. Jag kan inte se annat än att detta är slutet.

 

Och visst - färskost är gott! Men det gör den inte till kaviar.

David Fitch reder ut begreppen i ett välmatat fullkornsinlägg här.

Out of Ur blog rapporterar om hur Willow Creek har börjat omvärdera hela sin verksamhet efter att en undersökning visat att deras verksamhetsbaserade modell (som de satsat miljontals dollar på att sprida till andra) inte fungerar:

"Hybels confesses:

We made a mistake. What we should have done when people crossed the line of faith and become Christians, we should have started telling people and teaching people that they have to take responsibility to become ‘self feeders.’ We should have gotten people, taught people, how to read their bible between service, how to do the spiritual practices much more aggressively on their own.

... ironically, these basic disciplines do not require multi-million dollar facilities and hundreds of staff to manage."

Jag tycker det låter lite som den kritik jag framförde efter GLS..

Joel Osteen leder USAs största församling. Hans predikningar sänds i 100 länder och hans böcker säljs i Sverige. Tyvärr är hans budskap framgångsteologiskt. Mark Driscoll är pastor i Mars Hill, en pingstförsamling i Seattle och kommenterar här Osteens budskap.

Osteen intervjuades också nyligen av CBS 60 minutes.

Bengt Wadensjö tycker tydligen att han lilla syndabekännelse är så bra att att den skall torgföras i rikspressen också. Kyrkans marknadsanpassning är väl ändå total när man efter en attitydundersökning kan föreslå att rationalisera bort försoningen... Men är verkligen skuld samma sak som dåligt samvete?.

 Asbo Jesus

Graham Cray, författaren till vår bok "Postmodern kultur och ungt lärjungaskap" har varit ordförande i den arbetsgrupp Fresh expressions inom anglikanska kyrkan som arbetat fram materialet "Mission shaped church". Det är tänkt att användas av anglikanska kyrkan för att införa ett missionellt tänkande och vända sekulariseringen. Och det ser ljust ut! Tänk om SvK kunde göra något liknande! Rapporten finns att ladda ner här.

David Fredin har skrivit en uppsats som kombinerar missional med Bo Giertz. Det är lite som att sätta en jetmotor på en Ferrari tycker jag. Den finns här eller här.

Barb Orlowski at ACTS, is doing her dissertation on bad experiences in church leaving. Barb continues to need people willing to participate in her research – people who want to ‘talk’ about “painful church experiences” – Barb narrows this
descriptor down a little in her questionnaire. She writes,

“My name is Barb Orlowski. I am on the Doctor of Ministry program at A.C.T.S. Seminaries in Langley, B.C., Canada. In order to conduct the research necessary to complete my dissertation, I could use your help.
I am conducting a survey among Christians who have experienced emotional and spiritual distress under authoritarian and controlling church leaders and have recovered from this experience. ”

If you’d like to be involved in the project, download the PDF and get in touch with Barb.

Via

Dag Selander ställer lite frågor om vad missionell kyrka innebär på sin blogg. Jag lovade honom att lägga ut min uppsats (som delvis handlar om just det): Kyrkanipostsekulrkontext.pdf

...finns det i världen idag enligt en artikel i SvD av Erik Sidenvall. Verkligen läsvärt om den pentekostala/karismatiska väckelsen!

För er som söker information om detta: Search no more.

Sally Morgenthaler fångar något viktigt om lovsångskulturen i sin artikel "Worship as evangelism" när hon citerar en journalists beskrivning av lovsången i en megaförsamling:

“They sound like they’re singing in beer commercials, and perhaps this is not coincidental. The worship style is a kind of musical correlate to (their pastor’s) free market theology: designed for total accessibility, with the illusion of choice between strikingly similar brands. (He prefers the term flavors, and often uses Baskin-Robbins as a metaphor when explaining his views.) The drummers all stick to soft
cymbals and beats anyone can handle; the guitarists deploy effects like artillery but condense them, so the highs and lows never stretch too wide. Lyrics tend to be rhythmic and pronunciation perfect, the better to sing along with when the words are projected onto movie screens.

Breathy or wailing, vocalists drench their lines with emotion, but only within strict confines. There are no sad songs in a megachurch, and there are no angry songs. There are songs about desperation, but none about despair; songs convey longing only if it has already been fulfilled.”

Läs de två sista meningarna igen och reflektera över dem. De är vidriga. Och sanna. Hur kan vi komma någonstans om sorg, vrede, förtvivlan och otillfredställd längtan är tabu? Det är ju dessa känslor vi behöver!

 

Vi behöver krismedvetenhet, för vi är i kris! Att använda lovsång på det här sättet är som att ta fel piller i The Matrix, det är att skriva under på bekännelsen "Ignorance Is Bliss" - att vara omedveten om den verkliga verkligheten är sann lycka.

 

Verklighetsflykt som ett substitut för salighet.

 

Att erkänna verkligheten som den är, är att öppna upp för förtvivlan, vrede, sorg och otillfredställd längtan. Det är smutsigt, stökigt och inte speciellt mysigt, men det ÄR ett måste!

Det är ju dessa känslor som driver oss vidare, som för oss framåt, som gör det möjligt att överhuvud taget tänka oss en framtid bortom. Tills de blir rumsrena finns inget hopp, består status quo, är vi förlorade.

 

Ibland är jag rädd för att vi hellre slår igen de sista kyrkorna till de sista nostalgiska tonerna från "Minns du sången" än att erkänna att vi har problem.

En liten kommentar till kritiken av EFK Ung och Frizonfestivlen i dagens Dagen:

"It is the task of the Christian community to remind the civil community unceasingly, through word, act, and presence, of the righteousness and justice of God and of his coming kingdom. The church is not like a sect, separate, and there only for itself. It is there for all human beings, and for nature in this earthly creation. The future for which Christians hope is not the consummation of the church in the downfall of this world, nor the salvation of the redeemed at the world’s end; it is the kingdom of God, which will redeem everything and put all things to rights, the kingdom which will come “on earth as it is in heaven.”

The church has no “public claim” for itself, but only for the cause of the kingdom of God it propounds. Its task is not to “churchify” the world but to prepare the way for the coming kingdom. There is no such thing as a nonpolitical Christianity."

Jürgen Moltmann: The Future of Hope

 

Mer debatt hos Kolportören, en ny bekantskap i bloggosfären.

Brent Hansen har ett lysande inlägg om hur man kan besegra Al-Qaida. Huvudpunkterna är:

1. Komplicera budskapet
2. Konstruera en mer hierarkisk struktur, istället för den platta.
3. Skapa en expertkultur och försvåra för människor att bli experter.
4. Fokusera på teori istället för praktik
5. Jämställ att studera arbetet med arbetet själv
6. Sabotera cellstrukturen och dess tillväxtpotential.
7. Se till att hålla ledarna mycket upptagna.
8. Ge Al-Qaida statligt stöd.
9. Införliva Al-Qaida i den omgivande kulturen
10. Övertyga medlemmarna om att ha på sig Al-Qaida t-shirts med fåniga ordvitsar.

Jag får bara känslan av att han inte skriver om Al-Qaida. Egentligen....

Den här sidan måste väl vara ett skämt. Eller?

Oftast för att slippa se lovsångsdansen...

Helt ärligt: Jag fattar inte lovsångsdans. Om människor inte kan stå stil och sjunga för att de är så glada i Gud, så är det OK med mig, men den lovsångsdans som känns igen på att den förväntas vara Andlig, ge de lovsjungande Ett Speciellt Möte Med Gud, men som oftast består av ett par kvinnor klädda i slöjor (över heltäckande klädsel givetvis) som ser bajsnödiga ut och viftar med flaggor... Då blundar jag helst. Jag undrar om inte de följande två filmerna definierar problematiken ganska väl:

Det man försöker uppnå:

Det som det oftast blir:

Fast en del nyskapande finns det; till exempel karateinspirerad lovsångsdans (här finns också varudeklarionen "annointed (smord)" så vet diu inte hur äkta smörjelse känns - se här:

Och så finns det ju lovsångsdans och LOVSÅNGSDANS!! Här är en kille som dansar profetiskt PÅ ETT BEN! (Lucia verkar ha en mindre roll i storyn också...) GÖR OM DET OM DU KAN!

Jag förstår ärligt talat inte flaggviftandet. Inte heller varför människor som skall ställa sig och röra sig inför en grupp människor (och Gud dessutom) lägger så mycket kraft på kostymerna och så lite på träningen? Lite grann käns det också som att har man sett en lovsångsdans har man sett alla. Här kommer därför lite tips om var du kan hämta helt nya moves till dina egna lovsångsdanser:

Eller varför inte låna lite från den här Uyguriska soldansen?

I SvD finns idag en artikel som ropar ut att New Age är ute. Istället skall det vara spiritualitet som gäller. Jag kan hålla med om att det fokus på tekniker, etc som finns i New Age kanske är över, men mycket av det jag finner typiskt för New Age kännetecknar även det som SvD beskriver:

"1. Självlärt. Från ­avgränsad lära till eklekticism. Man blandar tankar och idéer från olika kulturer och religioner så det passar i en västerländsk mix. Alla religioner är lika sanna, extrem tolerans.

2. Självupplevt. Från dogmer till personlig erfarenhet. Många trossystem samexisterar, vilket får ideologierna att förlora mark. Den subjektiva upplevelsen blir viktigare än att tro på en given lära.

3. Privatreligiöst. Från kollektiv till ­individuell. Religionen privatiseras, rör sig från offentlig till privat sfär. Religiösa etablissemang försvagas.

4. Jämlikt. Från hierarkiskt till egalitärt. Människor vet lika mycket om andliga frågor som religiösa ledare och återtar rätten att vara sin egen uttolkare.

5. Självandligt. Från Gud till människa. Den nya spiritualiteten betonar människans inre verklighet snarare än en yttre gudomlighet. Andlig växt står nära individens psykologiska utveckling.

6. Den här världen, just nu. Från ett liv efter döden till det som pågår. Det egna livet här och nu står i fokus och alla aspekter på världen ses som heliga, naturen såväl som relationerna till andra."

Och visst kan vi se att det är så den nya andligheten ser ut - även till viss mån i kyrkan? Individualism, konsumism, upplevelsecentrering, oförmåga till överlåtelse, flyktighet i överlåtelse, men också ökat kunnande (fler går Bibelskola tex, men inte primärt för att gå ut i tjänst utan för att utveckla sig själva).

Det är självklart att en andlighet i vår tid ser ut så här, för den är en spegelbild av den. På vilka sätt är det kulturellt relevant att "följa med" och på vilka punkter behöver vi vara en motkultur?

Enligt Mona Sahlin i alla fall.

Tydligen betyder inte homofob längre skräck för - eller avståndstagande från homosexuella, utan istället "den som är emot en könsneutral äktenskapslagstiftning" eller "den som är medlem i kd". Jag är skyldig på båda punkterna. Hon framhåller också att kd:s inställning är "ett hot".

Nu väntar jag bara på att bli stämd för olaga hot, alternativt hets mot folkgrupp. För den som vill veta hur en homofob tänker får ni gärna läsa mitt inlägg Problematisering av homosexdebatten.

Jag vet inte vems ärenden Mona Sahlin går (utom självklart sina egna). Ingen är betjänt av ett sådant här utspel.

Kan inte ord få stå för det de betyder?

Varför kväsa debatten genom att säga att de som inte tycker som jag är ond?

För sossarna bör detta vara genant, för kd:are rejält kränkande, för homosexuella kontraproduktivt efter som de HAR goda argument och goda debattörer som t.ex. Tor Billgren (varför då använda ful retorik och vara en plattform för Mona?).

Dessutom är inte homosexuella en homogen grupp där alla självklart vill ha en könsneutral äktenskapslagstiftning.

Nej, Mona är pinsam

Det här är en predikan som heter duga! Lukewarm and loving it!

Den amerikanska pastorn och TV-predikanten Jerry Falwell dog för några timmar sedan. Han var en av grundarna till "Moral Majority" den lobbyorganisation som ibland kallas "den kristna högern" i svensk press. Deras politik utgick ifrån att USA som ett kristet land skulle leva enligt en kristen moral, och att detta skulle lagstiftas om. Jerry Falwell stod för en kristendom (och därför okså en moral) jag har svårt att känna igen mig i. Till exempel stödde han apartheidregimen i Sydafrika och arbetade emot raslagarnas avskaffande i USA. Han ansåg att fackföreningar var omoraliska, att HIV var Guds straff över homosexuella, och att 9/11 skedde på grund av sekulariseringen, och att de skyldiga var de som aborterat, feminister och homosexuella.

• Jag förstår för det första inte hur ett land skulle kunna vara kristet. Ett land kan ha en stor procent kristna, men jag tycker ändå inte att moral är något som skall lagstiftas fram - jag tror det måste komma inifrån.
• För det andra är det osäkert vad man menar med kristen moral. I Falwells fall handlar det om en politik långt ut på den extrema högerkanten, varav jag finner vissa tankar extremt svåra att förena med kristendomen.

I sitt liv lyckades Falwell förena mycket av det jag finner mest osmakligt och stötande inom den världsvida kyrkan. Ändå hoppas jag att han dog i frid och med Jesus för ögonen.

 

Uppdatering: Senare samma kväll dog också Yolanda King - Martin Luther Kings dotter. Hon beskrivs så här:

"an actress, author, producer, advocate for peace and nonviolence, who
was known and loved for her motivational and inspirational
contributions to society."

En kvinna mer i min smak alltså. Må de vila i frid.

Gång på gång tas storleksargumentet upp. Kyrkan är tom. Kristna är så få. En liten minoritet skall inte mopsa sig. Men hur få är vi egentligen?

• Ungefär 10% av Sveriges befolkning kallar sig ateister eller agnostiker
• Ungefär 78% (100% minus ateister, likgiltiga och ett gäng frikyrkliga och muslimer) är medlemmar i kyrkan.
• Ungefär 30% anser sig själva vara kristna.
• Ungefär 10% är engagerade i en församling.

• De aktiva kristna - 900.000 svenskar är engagerade i en församling= 10%
• De aktiva ateisterna, 3000 svenskar är engagerade i förbundet humanisterna=0,03%

• Svenska kyrkan hade år 2003 21.000.000 gudstjänstbesök
• Allsvenskan hade samma år 1.857.907 besökare. (Har du nånsin hört om hur fotbollsarenorna gapar tomma?)
• Men bio då? Visst måste det dra fler än kyrkan? 2005 hade biograferna 14.600.000 besök.
• Men vad gör folk? Läser de böcker? 60% av svenskarna är på biblioteket minst en gång/år. Till kyrkan går 75%.

• Trossamfunden förutom SvK och trossamfund av annan religion har 668.000 medlemmar
• Riksdagspartierna har gemensamt 310.000 medlemmar.

• 2005 minskade SvK:s medlemsantal med 1,3%
• Riksdagspartiernas medlemsantal minskade samma år med 5%

• Ca 40% av alla 14-åringar konfirmeras i SvK: 47500 år 2005
• Humanisternas alternativa konfirmation erbjuder 75 platser i sommar... 1,5 promille av dem som konfirmeras i kyrkan - det skall bi intressant att se om de kan fylla ens de platserna.

Den enda rörelse som kan mäta sig med kyrkan är idrottsrörelsen med ca 2.000.000 anslutna. Annars finns det bara en enda sak kyrkan kan mätas mot - sig själv. Och visst är det sant att medlemsantalet sjunker. Visst är det sant att färre går i kyrkan idag än på 1800-talet, men det var ju LAG på det då!

Jag tycker att kyrkans skiljande från staten och t.ex. att kristendomsämnet slutade undervisas i skolan var bra. Kristendom skll undervisas av troende för dem som är intresserade. Alla skall ha friheten att utöva religion, eller att låta bli. Ingen skall tvingas. Religionens sammanblandningen med makten är en dålig idé, främst för religionen, eftersom den allt för ofta utnyttjas som ett redskap av makthavarna.

Sverige är en sekulär demokrati, men att Sverige skulle vara sekulariserat är en lögn. Det sekulära projektet som förväntade sig religionens snara frånfälle har själv fallit ifrån. Trenden vänder - en större procent ungdomar idag än för 10 år sedan säger sig be regelbundet och är intresserade av tro. Vi lever i ett postsekulärt samhälle.

Källor: Svenska Kyrkans hemsida, Riksidrottsförbundet, Humanisternas hemsida, SFI, SST, Svensk Biblioteksförening, Tidningen Dagen, DN

Fösamligen "Scum Of The Earth" finns i Skottland.

I så fall skall du söka in på Oslo Kristne Senters Bibelskole!

Eller hur skall man tolka den här annonsen? Jag förstår verkligen inte!

Det skriver han idag på DN Debatt. Han säger att det inte finns några hållbara teologiska argument mot det eftersom det inte förekom på Bibelns tid. I artikeln återkommer han inte till detta annat än i en hänvisning till "kyrkans kärleksbudskap".

 

Den enda argumentation han egentligen använder i hela artikeln är värd att notera, för den är ganska unik:

"Kan kyrkan välsigna partnerskap, kan kyrkan också kalla partnerskap äktenskap."

Jag tror det är första gången jag sett en POSITIV användning av slippery slope argumentet!

 

Jag vill inte debattera könsneutral äktenskaslagstiftning, och har inte att göra med hur Svenska Kyrkan väljer att göra i frågan, men jag tycker att det är svagt av kyrkans ledning att inte överhuvudtaget brottas med bibeltexten. Att säga att frågan är LÄTT är att inte göra sitt jobb. När kyrkan drivs av tidsandan har den inget att säga sin egen tid. Då blir den bara ett intetsägande påhäng som jönsar med i gott, men också i ont.

 

Den Dietrich Bonhoeffer som Martin Lind skrivit en bok om var en som GICK EMOT sin tid, stod upp mot nazismen när andra, stora delar av den liberala tyska lutherska kyrkan, jönsade med och han dog för sin övertygelse.