"Det är ju märkligt, detta. Vi lever i en tid som skryter med att vara mer vidsynt och världsvan än någon annan.

 Vi har rätt att uttrycka och förverkliga oss. Vi får på egen hand bestämma allt från tandkrämssmak till vilket kön vi vill låtsas ha.
Vi vet att tala med lärde på amerikanska och med thailändska bönder på samma amerikanska. Det är vi som aldrig säger hora, neger och bög.

Och ändå känns det så torftigt. Så smalt och slimmat och likadant. Vi bor på en flygplats: alla i praktiska reskläder, ljus könlös inredning, flådig shopping och rökförbud.

För några år sedan, när Aftonbladet införde sina plustjänster, låste de in sina kolumnisters texter. Jag har sedan dess lidit av en allvarlig Hakelius-undernäring. När de nu har släppt kolumnerna fria igen har jag den senaste veckan läst i kapp. Den mannen är ett geni! Det är sällan jag inte håller med honom, ofta sätter han ord på saker jag upplever men inte kan formulera. Ibland revolutionerar han mitt tänkande i några korta snärtinga meningar.

Inte sällan upplever jag att Hakelius hjälper mig att tolka samtiden ur ett kristet perspektiv. Här är några guldklimpar:

Om vi tänker bort ondska och synd, innebär det att människan blir god?

Om valfrihetens tyranni

Om det oförklarliga hatet mot familjen. En till

En nutida synd: Att vara nöjd

Könsnormer kanske inte bara är av ondo?

Om den sjuka sexualiseringen av det offentliga rummet. En till

Om vilka strider Svenska Kyrkan väljer att ta

Reklam för julevangeliet - i Aftonbladet!

I dagarna debatteras fallet med kvinnan i Eskilstuna som inte ville ha fler döttrar och därför vid två tillfällen aborterade fullt friska flickfoster efter fosterdiagnostik. Det har väckt avsky och avståndstagande på många håll, och jag har svårt att förstå varför.

Missförstå mig rätt: Jag ser inte dagens abortlagstiftning som oproblematisk - rätt långt därifrån faktiskt - jag tycker att den är sjuk, omänsklig, egoistisk, oetisk och självmotsägande. Jag förstår inte hur man får ihop ekvationen "för att värna den gravida kvinnans rätt till sin egen kropp ställer samhället upp och mördar ungen hon har i magen". Samhället borde stå på den svagaste partens sida - i det här fallet fostrets - och hävda DESS rätt till sin egen kropp!

Det jag har svårt att förstå är hur det kan bli en sådan våg av moralisk indignation över just dessa två aborter. Är det för att hon har valt att abortera just flickor? Endera för att det på något sätt får det att krocka feministiskt i huvudet på folk, eller för att det liknar det som händer i Kina som vi ju är emot?

Eller är det för att de flesta av oss ändå tycker att abort är rätt otäckt och oförsvarbart, men att vi har tröstat oss med att det handlar om våldtagna dygdiga tonårstjejer och att den är nyheten tar ur oss den vanföreställningen?

Jag tror det kan vara nyttigt att inse att den fria abort vi har i vårt land innebär att människor kommer att använda den fritt:

• Istället för preventivmedel
• På grund av kön
• För att man inte har lust just nu, eller för att det inte passar
• Manipulativt i relationer
• Som en feministisk statement

Här intar Aftonbladets krönikör Lisa Magnusson en ståndpunkt som jag tycker är rätt vettig utifrån nuvarande lagstiftning, hon skriver:

"Men alltså. Säg mig hur det kan vara ett stort problem att en enskild
kvinna väljer bort ett barn. Säg mig hur det ens kan vara ett stort problem att hon väljer bort två barn, och att hon kanske gör det för att de är flickor. Vi har kommit överens om att abort skall vara en lagstadgad rättighet i det här landet. Då kan det väl inte ses som beklagligt att folk också utövar denna rättighet?"

Hon är också tydlig i den hjärtlöshet en sådan ståndpunkt innebär visavi barnet:

"Ja, abort stoppar ett hjärta som slår. Men än sedan?"

KD:aren Påhlson visar mer än lovlig naivitet när hon i Dagen säger:

"Jag hade aldrig kunnat tro att svenska kvinnor väljer abort för att det är fel kön ... Jag trodde att det var en betydligt mer kaotisk situation som gör att man väljer bort ett föräldraskap. Jag tycker det är djupt oetiskt, och oacceptabelt" och säger sig hoppas att det är ett enskilt fall...

Socialminister Göran Hägglund tycker att det är "förfärligt", men inte förfärligt nog för att lagarna skall behöva ses över... Eftersom han om NÅGON har både möjlighet och ansvar att ändra en icke-fungerande lag - han är ju SOCIALMINISTER så förlorade just KD min röst.

Är det så att vi har en lagstiftning som inte fungerar så som den är tänkt så får vi väl ändra den? Jag tror att det handlar om ytterst få ultrafeminister som kan tycka att detta är etiskt OK. 

Uppdatering: Självklart har min vän Mats Selander kommenterat detta på Credoakademins blogg, vilket jag just upptäckte.

Om det är så som artikelförfattarna hävdar, att sekulariseringen är på tillbakagång, så tror jag att vi också kan lära något av kommetarerna; det verkar som att argumentationen mot religion allt mindre handlar om att religionen är förlegad, dammig och trist, utan istället farlig, cynisk och lömsk. Vi skall inte tro att religionens återkomst (som om den någonsin var borta annat än i ateisternas önskedrömmar) kommer att välkomnas av alla eller ske smärtfritt.

För ett halvår sedan bestömde vi oss för att bli familjehem. Vi har egna barn och har inte varit främmande för att få fler, samtidigt som det inte känns nödvändigt att de skall vara våra. I det läget tyckte vi att vi lika gärna skulle kunna ta emot ett barn som redan fanns och som behövde oss som att producera fler egna.

Nu har vi varit under utredningpå två olika håll och jag har förstått att vår familj har en allvarlig defekt i socialtjänsternas ögon. Vi är kristna.

Alla andra frågor - konfliktlösning, straffregister, regler i hemet, syn på barnuppfostran, alkoholvanor har kunnat beröras öppet och rakt. Frågan om tro däremot måste åtföljas av brasklappar och garderingar.  Vi har till exempel fått frågorna:

• Tror ni på Bibeln?
• Pratar ni om tron med era barn?
• Får era barn se på TV?
• Hur ser vi på människor som inte är kristna?

När jag förklarade att vi inte ser tron som en pinsam belastning, eller ett extra tillägg till livet att plockas fram när ingen ser på, utan att den är en integrerad del av våra liv, men att vi trots det inte är några UFOn, att 9 av 10 människor vi möter ÄR ickekristna och att vi är socialt fullt fungerande, möts det med viss skepsis. Allt kröntes nu i veckan av att en möjlig placering inte blev av på grund av att vi - just det - är kristna. Socialtjänsten i den berörda kommunen behövde inte ens träffa oss för att veta att vi var klart olämpliga.

Sekulariseringen suger mer än vanligt just nu.

Med en liten tjuvstart idag och under den kommande veckan kommer vi som vanligt vid den här tiden på året att få se journalister och politiker göra de mest halsbrytande logiska akrobatnummer på slak lina utan skyddsnät.

Pridesäsongen har börjat.

På kultursidorna skriver man om femmeinitet - det är svårt att vara offer när man är allas gullegris: Först var det kränkande att lesbiska uppfattades som kvinnor, när det nu är allmänt accepterat att "kvinna" inte betyder kvinna utan bara är en "social konstruktion", är det tydligen dags för ett lappkast för att bevara offerrollen: "allt det du trodde stod för förtryck (som höga klackar, korta snäva kjolar och korsett) kan vara precis det motsatta".

Expressen rapporterar att INGEN I KUNGAHUSET DELTAR!!! Det är - om inte homofobiskt - så i alla fall ytterst otacksamt, påpekar Pekka Heino (och drar till med en rejäl bögfördom som en heterosexuell hade blivit halshuggen för).

Ligger och slöläser en villatidning och hakar upp mig på termen "arkitektritad". Varför skriver man så? En arkitekt ÄR väl någon som ritar hus? Det är som om man skulle kalla en bok författarskriven eller en tavla konstnärsmålad, eller?

Uppdatering: David Batra har funderat på samma sak:

Greider recenserar och debatterar Göran Skytte och gör det ytterst bristfälligt. För Greider är tolkningsmallen självklart en höger/vänsterskala och roten till det onda är uppenbarligen tolkning "att enskilda människor har gjort sig till uttolkare av texterna. Det är dock inte klart vad Greider vill att vi skall göra: låta bli att tolka helt, eller följa hans tolkning. Jag sätter en peng på det sistnämnda.

Måste ju vara en som är gratis, lätttillgänglig, ideologiskt övertygad om att det hon gör är riktigt och som dessutom ser sin livsstil som självbejakande och feministisk. Nu heter det inte lösaktighet, otukt eller ens kvinnoförnedrande längre, utan relationsanarkism.

Hur kan man bli så lurad?

Göran Sahlberg, Ylva Eggehorn, Stefan Einhorn och Anita Goldman är fyra av medlemmarna i de tolv - en grupp som skall bestå av fyra kristna, fyra judiska och fyra muslimska kulturpersoner som tillsammans skall öka förståelsen mellan religionerna.

Initiativtagare är Göran Sahlberg, psykolog, författare, poet och en av mina favvolärare från SALT. Jag tycker att det låter som ett fantastiskt initiativ, och skulle inte ha nåt emot att tjuvlyssna på deras samtal!

Werner Jeanrond skrev för någon vecka sedan en mycket viktig artikel i SvD som först nyligen dykt upp på nätet. Jeanrond invänder mot den snäva debatten i Sverige där det sekulära naivt tror sig vara neutrala/objektiva bedömare av religionen.

"Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen" säger Jeanrond, och poängterar att religionen aldrig kan förvisas från det offentliga. Kanske beror vissa av vårt lands problem just på att religionen inte tillåts ta plats?

I ett pluralistiskt samhälle blir detta än viktigare:

"Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner och världsåskådningar möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skilts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression.
De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda.

Frånvaron av diskussion om religionens politiska roll och betydelse gör den svenska kulturdebatten ensidig och torftig.
Reli­gionernas visionära kraft och sociala kompetens tas inte till vara. Religionerna förväntar något av denna värld. De vill upptäcka mer av livets mysterium och sammanhang. Deras långa minne och omfattande bidrag till förståelse av människans väsen och guds­relation och deras protester mot all reduktion av människan till objekt inom olika samhällskalkyler utgör en kraft till förändring. Folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till reli­gionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer.

Men staten kan aldrig ersätta mellanmänskliga relationer av kärlek, hopp och tro och deras gemenskapsbyggande energi. Tvärtom: ett samhälle där dessa dygder inte kultiveras, debatteras och uppmuntras saknar framtid."

Johan Hakelius om amerikaniseringen som ett förbarnsligande av debatten.

Artikeln innehåller flera guldkorn.

Tipstack till Vesa.

Jag är pappa till två underbara tjejer, 4 och 5 år gamla. De är ljuvliga, var och en på sitt sätt. Det är själklart för dem att de är älskade, att de är värdefulla, att de får ta plats. Men det kommer att förändras.

Redan nu är det viktigt att vara "tjejig" i betydelsen "inte som en kille": färger på kläder, leka smink, ha "rätt" docka (riktiga barbie - inte kopior). Vår stora tjej har i sommar experimenterat med att vara "tjejigt rädd" för spindlar, höjder, sniglar, etc, men tyckte varje gång att det blev för trist efter en stund när hon inte fick uppbackning av lillsyrran.

Snart kommer helt andra krafter att sätta klorna i mina ungar och säga åt dem att de inte duger. Det finns en hel industri som bygger på att mina döttrar skall vara missnöjda med sig själva. Det får mitt hjärta att värka.

Vilken sjuk, sjuk värld vi lever i!

Ett vanligt argument mot postmodern tanke är att den ser all sanning som relativ (utom just tanken att sanningen är relativ). Jag tror inte riktigt att det är sant. Visst finns det en sanningspessimism i det postmoderna (och mer än så i postmodernismen) men jag ser det som ett sunt ifrågasättande av modernismens sanningsanspråk och sanningssyn. Bakgrunden är detta:

Under hela modernismen fram till Vietnamkriget var den självklara kulturella utgångspunkten för det som ansågs civiliserat (och därmed vetenskapligt och objektivt) den västliga världens utgångspunkt. Samtidigt som vi lärde vildarna medicin och hygien var det självklart att de också skulle anamma t.ex. vår musik och vårt mode. Det kunde ju vem som helst höra att Beethoven var mer högstående än deras gnissel och bank...

I och med Vietnamkriget (självklart en pågående process under tid, men med stort kulturellt genomslag just i och med Vietnam) drabbas västvärlden av insikten att det kan finnas flera perspektiv som samtidigt är sanna - Det är inte självklart västvärldens perspektiv som är det neda, eller bästa. Verkligheten kan också ses ifrån den andres synvinkel och det finns inte rätt eller fel, bara olika upplevelser av samma verklighet.

Denna osäkerhet om det egna perspektivets allmängiltighet paras i vår tid med ytterligare två företeelser: De stora berättelsernas sönderfall och informationssamhällets uppkomst.

De stora berättelsernas sönderfall

I förra artikeln i serien beskrev jag kort hur ett avståndstagande från kristendomen fanns inbyggd i modernismens grund. Men modernismen var tvungen att ersätta kristendomen med en annan berättelse (eller flera). Humanismen var en sådan. Den hävdade att människan i grunden var god och att människan fri ifrån auktoriteter, fri att fatta sina egna beslut och bli mogen, självklart skulle fatta goda beslut och bygga ett gott samhälle.

Framstegsmyten skulle kunna kallas modernismens eskatoligi: Tron att allt kommer att bli bättre och bättre i ett sådant samhälle, liksom av sig självt. Modernismen fram till 1900-talets början var en omåttligt optimistisk kultur, och med rätta: Aldrig hade mänskligheten sett sådana framsteg!

Under 1900-talet kom dock det ena bakslaget efter det andra. Mitt i västvärlden, modernismens vagga, uppstår ett världskrig. Ett krig av aldrig tidigare skådat mått. Humanismens arvtagare, de stora -ismerna, blir havande och föder död och förödelse, sedan ytterligare ett världskrig, återigen utifrån västvärlden, och alltihop når sitt crescendo i och med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki - för första gången i mänsklighetens historia besitter vi ett medel för vår egen utplåning.

-ismernas löften om frid, frihet och välgång visar sig inte hålla måttet, Humanismens tro på den goda människan vänds i pessimism. En optimistisk kultur vänds i en undergångskultur.

Om du tvingades leva i tre dygn fastbunden vid en stol med ett hagelgevär riktat mot din tinning av en galen våldsverkare; tror du att du hade fått psykiska men av det? Hade du fått jobba på dina minnen? Hade du sakta men säkert fått bygga upp förtroendet för främlingar igen? Hur länge hade du sett dig över axeln när du var ute ensam i mörkret? Är det inte rätt troligt att det kollektiva hot vi levt under det senaste halvseklet på något sätt skadat oss?

Kristendom ersattes av humanism som tog sig uttryck i de stora -ismerna som visade sig inte hålla måttet. Den tekniska termen för en sådan stor berättelse - en berättelse som förklarar verkligeheten - är en metaberättelse. Det finns inga hållbara metaberättelser idag, i alla fall inga allmängiltiga. Det är som att samhället delats upp i små klickar som var för sig ser verkligheten utifrån helt olika metaberättelser, eller än vanligare ett hopplock av delar från flera som hjälpligt gör jobbet. Det är dock inte berättelser som håller oss samman, vare sig som individer eller samhällen, utan det går åt mycket energi för oss var och en att hålla ihop våra berättelser, dessutom verkar det som att de bara för oss längre ifrån varandra. Situationen är akut, men vem skulle kunna råda bot på den?

Det är här toleransen kommer in. Tolerans betyder att vara medveten om att våra berättelser ser olika ut och att respektera det. I en värld efter de stora -ismernas fall har vissa dock gjort rädslan för stora berättelser till en dygd och omdefinierat begreppet till att betyda att inte ha någon metaberättelse: Att påstå sig ha funnit något är i sig intolerant. Det är givetvis en helt omöjlig ståndpunkt, då det enda liv som skulle vara OK är ett liv i total meningslöshet, ett liv i limbo. Alla har vi meningsskapande berättelser som ligger till grund för våra värderingar, men jag ser ingen anledning till att se dem som är omedvetna om sina meningsskapande berättelser som mer toleranta än dem som är medvetna. Medvetenhet om mina egna utgångspunkter är i min bok en förutsättning för att kunna tolerera någon annan.

Informationssamhället

Till råga på allt har vi i slutet av 1900-talet gått in i informationsåldern. Media har öppnat världen för oss som aldrig förr. Vi:

"bombarderas med information och motstridiga sanningsanspråk på i stort sett varje område. Det existerar ingen sammanhållande världsbild. Radio, TV och tidningar blir kanaler för en explosiv förökning av möjliga världsbilder.
Massmedia präglas av konkurrens. Varje program, tidning eller tidskrift kämpar för att föra ut sin version av sanningen. De arbetar också ifrågasättande; varje anspråk i en intervju kan komma att ifrågasättas eller kontrasteras med en alternativ åsikt. Detta skapar en kultur där det finns så många sanningsanspråk att ingen åsikt någonsin kan räknas som trovärdig sanning, och där alla sanningsanspråk möts med skepsis. I den postmoderna kulturen är alla sanningar relativa."

MEN, alltså inte primärt utifrån ett dogmatiskt ställningstagande. Det postmoderna relativismen är inte en dogm, utan snarare en pessimism inför möjligheten att något skulle kunna upphöjas till allmängiltig sanning. Eftersom ingen auktoritet ses som objektiv eller har makten att föreskriva, så lämnas valet till individen. Individen är inte kapabel att vara expert på alla områden, därför krävs misstänksamhet, skepticism och korta kontrakt - man måste kunna testa och ändra sig, man kan inte binda upp sig, eftersom en bättre förklaringsmodell (eller ett effektivare schampoo) kan finnas bara runt hörnet.

Det handlingsmönster som blir förhärskande är konsumismens. Vi tillämpar samma verktyg på sanningens arena som i snabbköpet. Sanning blir ett konsumentval.

Jag skulle vilja påstå att relativismen inte är en slutstation någon av oss skulle vara nöjd med, men i den kultur vi nu finns i är det en smärtsam verklighet. Inte perfekt, men det bästa vi kan prestera.

I en sådan kultur är evangelium i form av allmängiltiga sanningsanspråk (även om de för en gångs skull är sanna) skrämmande, hämmande och främmande eftersom de verkar komma ovanifrån (ifrån självutnämnda auktoriteter), verkar vilja ta ifrån mig rätten att själv besluta och för att de talar ett språk, absoluternas språk, som vi trodde dog ut någon gång på 40-50-talet. I en kultur som vår behöver evangelium komma som en vänskaplig inbjudan att följa med och se, ett erbjudande att iaktta och värdera, en möjlighet att sitta och titta på när andra människor lever i sin berättelse.

Citatet ovan ifrån: Graham Cray: Postmodern kultur och ungt lärjungaskap

Om 1900-talets historia och -ismernas sönderfall: Peter Englund: Brev från nollpunkten

Om framstegsmyten: George Henrik von Wright: Myten om framsteget

Om relativism: Lesslie Newbigin: The gospel in pluralist society

I veckan hörde jag ytterligare en predikant som avfärdade postmodernismen som trams och kristna som jag som mindre än seriösa. Det är frustrerande, eftersom avfärdandet alltid sker utifrån en undermålig argumentation. Jag skulle därför vilja reda ut begreppen lite i en serie artiklar (se kommande delar längst ner).

Argumentationen brukar se ut ungefär så här:

"Nu påstår man att vi har lämnat det moderna och gått in i det postmoderna, men det är bara båg, postmodernitet ett bara ett avancerat sätt att slippa ta ansvar. Postmoderna säger att allt är relativt, det som är sant för dig behöver inte vara sant för mig, Gud kanske är bra för dig, men inte för mig. Det är ju dumheter! Endera finns Gud eller så finns han inte! Om du försöker ta deras bil, så är det inte så relativt längre, då är den minsann deras! Och den enda sanningen som inte är relativ är tydligen att sanningen är relativ. Nej, postmoderismen är bara båg. Kristna som sysslar med sånt här är farligt ute! De blir som KG Hammar - det enda man med säkerhet kan veta är att man ingenting vet - det är inte mycket till tro!"

Denna argumentation innehåller flera felaktigheter och missförstånd:

Man tänker sig att postmoderniteten är att avsteg ifrån det normala.

I stället skulle jag vilja påstå att vi går ifrån en kultur (med sina för- och nackdelar) till en annan (med andra problem). Det är inte så att moderniteten har varit en neutral kultur. Den har satt spelreglerna under så lång tid att ingen idag levande människa i västvärlden har vuxit upp med något annat. En sådan kultur blir man
lätt blind för. En kultur är något vi ser verkligheten igenom - ett tolkningsfilter för det vi ser och upplever. Då modernismen varit så totalt rådande tror jag det är viktigt att lyssna till de röster som kan hjälpa oss att "se våra kulturella glasögon", t.ex människor från andra kulturer, postmoderna, etc.

Lesslie Newbigin kallar modernismen för den mest kristendomsfientliga kulturen någonsin. Och det är den i det att den bygger på upplysningens tankar som i sin tur bygger på ett uppror mot kyrkans makt och därmed också mot Gud själv. Detta uppror var
nödvändigt då kyrkan hade blivit en maktapparat, dock är det problematiskt att fientligheten mot kristen tro finns inbyggd i grunden - den ifrågasätts aldrig och verkar heller aldrig bli "omodern". Lite ironiskt känns det därför när kristna förkunnare försvarar modernismen.

Postmoderniteten som en reaktion mot modernismens rigiditet.

• Kunskap är gott i sig självt.
  
• Vi ovillkorligen gör framsteg och blir bättre och bättre
  
• Jorden är osårbar
  
• Sanning endast kan sökas rationellt
  
• Objektivitet är möjlig

Alla dessa modernismens övertygelser är rätt omöjliga att upprätthålla i dagens samhälle. I en värld som har levt under det kalla krigets skugga, där barnen inte nödvändigtvis kommer att ha det bättre ställt än sina föräldrar, där vi dagligen får nya miljölarm, där vi ständigt påminns om att varje historia har två sidor, där vi lever i kunskaps- och informationsöverskott men utan någon som helst grund för värderingar och etik - där vi har allt vi längtat efter men inte längre vet vad det var vi skulle ha det till - får man vara isolationist för att kunna upprätthålla sin modernism.

Faktum är att kristna hela vägen har varit en aning "postmoderna" - vi har aldrig accepterat den moderna berättelsen fullt ut, men ändå påverkats av den, inte minst i våra försök att uttrycka evangelium på ett sätt som skulle gå hem hos moderna människor. I denna strävan har liberala och evangelikala gått i motsatta riktningar. De liberala har i mångt och mycket accepterat modernismens krav på inomvärldslighet (endast det vi kan uppleva med våra sinnen är verkligt) och blivit en var snäll-etik på kristen grund. De evangelikala har försökt visa att kristendomen är
sann i moderna termer. Båda dessa riktningar har inneburit allvarliga förvanskningar av tron.

• För mer om modernismens framväxt och den moderna berättelsen se mina arbeten:Kyrkanipostsekulrkontext.pdf Befrielseochemancipation.pdf
• För mer djuplodande analys av framstegsmyten och modernismen: George Henrik von Wright: Myten om framsteget.
• Om liberalt/evangelikalt: Stanley Grentz: Beyond foundationalism
• Om modernismen ur kristen synvinkel: Lesslie Newbigin: Foolishness to the Greeks

Kommande fortsättning i veckan:

1. Om sanningen som relativ
2. Modern, postmodern och kristen sanningssyn
3. Postmodern kristen eller kristen i postmodern miljö - finns det nån skillnad?

Dagen rapporterar om en undersökning om skuld och skam som Centrum för omvärldsanalys har gjort. Det finns flera intressanta iakttagelser, bl.a.:

• Ämnet engagerar, 81% av de tillfrågade svarade vilket var rekord
• Det flest kände skuld för, var att de inte spenderade tillräckligt med tid med sina barn
• 10% känner sig oönskade. De känner oftare skam i stället för skuld
• 30% känner skuld för att de inte vågar göra det de skulle vilja

Undersökningsresultatet gav före detta biskopen Bengt Wadensjö inspiration till en ny syndabekännelse för "dem som han menar inte längre ser synd som att i första hand bryta mot Gud, utan som mer känner skuld över bristen på tid att finnas till för nära och kära". Bönen lyder:

"Jag stressad, splittrad människa
som inte hinner allt det jag vill
och som känner skuld för att jag inte
ger den tid jag borde
till mina barn, vänner och föräldrar.

Jag anropar dig,
evighetens och tidlöshetens,
kärleksfulle och barmhärtige Gud,
att du lyfter av min börda
och ger mig frid."

Jag har några invändningar mot detta:

• Är det överhuvudtaget vettigt att bekänna synd man inte tycker sig ha inför en Gud man inte tror på?
• OM Gud finns och vi står i skuld till Honom, spelar det då någon roll om jag inte känner det så?
• Om jag står i skuld till mina "nära och kära" är det då inte bättre att jag bekänner det inför dem?
• För att kvalificera som bekännelse borde den kanske innehålla nån form av medgivande av skuld. Det är nog inte "bristen på tid" som är problemet utan snarare hur vi handskas med den.
• Är verkligen skuld och känsla av skuld samma sak? Kommer vi tillrätta med problemet genom att be Gud lyfta bort känslan? För det är ju det Wadenstens bön kommunicerar:

1. Jag känner mig skyldig
2. Gud, ta bort den känslan

• Är det samvetet som är problemet? Står verkligen inte skuldkänslan för något djupare - till exempel för att verklig skuld föreligger?
• Med god vilja kan man anta att Wadensjö tänker ungefär: "Det är fasligt att människor skall vara så stressade och känna sig så jagade av måsten och borden. nu formulerar jag en bön som får människor att slappna av." Men är det inte litet underligt att en kyrkans man reagerar så ryggmärgsreflexmässigt terapeutiskt: Men så skall du väl inte känna... Och är det inte snudd på tjänstefel (om man nu kan begå det som emeritus) att så lättvindigt vifta undan en sådan sak som människors upplevda skuld?

Om den liberala delen av kyrkan under lång tid försökt stryka medhårs och ligga lågt, måste den väl ändå ligga raklång i och med detta. 50% av svenskarna uttrycker i en undersökning att de upplever skuld. Kyrkan, den gemenskap som anförtrotts försoningens budskap, svarar: Lyssna inte! Allt är OK! Det finns ingen skuld!

Psykoterapeuten Louise Hallin kommenterar skulden över att man tar för lite tid till barnen så här:

"Det är en rättmätig skuld. Mödrar i dag separerar vanvettigt tidigt från sina barn. Det spelar ingen roll vad samhällsnormen säger ... om man kan ta ett banklån för att köpa en båt, kan man väl ta ett banklån för att kunna vara hemma i 3-4 år med sina barn?"

"Leve mångkulturen - Förbjud konfessionella friskolor!
Leve den fria tanken - Vägra förstå alla som avviker från den svenska normen!"

Carl-Robert

Igår skrev ett gäng ministrar från centern på DN Debatt om något bra de gjort. Idag är det stadsministern och kulturministern som använder sidan som nån sorts regeringslogg och berättar att "regeringen ger 20 miljoner för att rädda Bergmans verk" (jag misstänker att om man läser det finstilta så är det inte alls regeringen utan vi som "ger 20 miljoner" till ändamålet). Tidigare i veckan var det biståndsministern. Det innebär att på en vecka har 7 av 22 stadråd - en tredjedel, figurerat på DN Debatt.

Detta får mig i alla fall att fundera på debattsidans roll. Är det verkligen vettigt att den används som ett reklamplank där makthavarna basunerar ut vad de gör? Vad har självreklam med debatt att göra? Hur tänker DNs debattredaktion?

Vad är mest skyddsvärt:

A. En bebis som inte fötts ännu?

B: En född bebis förskinn?

Rätt svar: B.

I Sverige idag är en ofödd bebis en icke skyddsvärd cellklump, men en född bebis förhud en mycket skyddsvärd cellklump. Exakt när förhuden blir skyddsvärd är inte klarlagt.

Svarade du fel på frågan ovan följer här en straffuppgift: Undersök filosofiskt i färre än 2000 ord möjligheten av att använda förhuden som en räddningsplanka för pojkar som riskerar abort. Om förhudarna nu är så skyddsvärda, kan man tycka att det vore av intresse för samhället att låta bli att abortera de pojkar som sitter fast på dem.

Maria Skogward på Dagen skriver bra om frågan idag, även här och här.

... och förresten kan man inte tävla i musik.

Jag tror att strategin för nästa år måste bli att vi delar Sverige i ett antal oberoende stater (Götaland, Svealand och Norrland kanske?) som kan rösta på varandra.

Melodifestivalen... Jag slutar inte fascineras av hur länder som för några år sedan låg i krig och hatade varandra ändå röstar på varandra. Den enda vettiga slutledningen måste ju vara att man anser att grannländerna ändå är bättre än resten av världen, och att man krigade mot just dem endast för att resten av världen låg för långt bort.

Jultomten som prisutdelare var mycket riktgt årets mest absurda upplevelse redan nu.

SvD skriver idag om hur ungas hälsa kraftigt försämrats sedan 80-talet:

"År 1980 framstår som en väsentligt mer harmonisk tid för den som då var omkring 16–17 år gammal. På punkt efter punkt tycks deras nu tonåriga
barn må sämre.

• Fyra gånger fler gör självmordsförsök.
• Nästan tre gånger fler känner ängslan, oro och ångest.
• Fler är trötta för jämnan, nära tre gånger fler har besvär med sömnen.

• Dubbelt så många är överviktiga och feta.

• Fler gör abort. Mer än dubbelt så många sexuellt överförda klamydiainfektioner upptäcks idag."

Det är ju i sig fruktansvärda siffror. Jag tyckte det var jobbigt att vara tonåring på 80-talet, men jag kanske skall vara glad för jag klarade av den perioden redan då...

I analysen av siffrorna pekar man på arbetsmarknaden som en orsak, men också på den ökade friheten. Dessa i kombination - en teoretisk frihet att kunna göra vad som helst, men en praktisk verkliget som inte erbjuder speciellt många öppna dörrar är mördande.

Graham Cray beskriver i sin bok "Postmodern kultur och ungt lärjungaskap" (som ligger redo för tryck på Tro & Tänk) hur konsumismens valfrihet har ersatt tron på framsteget i västvärlden, och att det skapar en farlig illusion: "Du kan bli precis vad du vill" är en bra peptalk, men det är lögn och bedrägeri om det egentligen handlar om att vuxenvärlden och samhället lämnar ungdomar  i sticket och låter dem förstå att det är deras eget fel om de inte lyckas slå sig fram. Lika illa är det om det uttalas för att dölja det faktum att vi inte alla har samma förutsättningar till att börja med.

Jag tänker rent praktiskt på de tonåringar som kommer till Sverige som flyktingar, inte har tillräcklig kunskap för att komma in på gymnasiet, inte har möjlighet för att få lärlingsplats, eftersom den utbildningsvägen är avskaffad. När de ändå slussas igenom systemet och hamnar i arbetslöshet skälls de för att leva på bidrag och inte vilja arbeta.

Frihet är det bästa ting - men inte när din frihet är en omskrivning av min brist på engagemang.

Roland Poirier Martinsson gör en intressant iakttagelse på debattsidan i Expressen. Att "högerkristen" eller "kristen höger" är ett skällsord i debatten som man gärna hänger på en meningsmotstånare för att misstänkliggöra denne, är ju ingen nyhet. Men i denna artikel tar författaren ett steg längre och ifrågasätter om den kristna vänstern är mindre dogmatisk, egentligen? Är sammanblandningen av tro och politik automatiskt mindre obehaglig om det är vänsterpolitik det gäller, och varför i så fall? Kan det inte till och med vara så att vi i ett land som under lång tid har styrts av partier till vänster om mitten kan vara mer blinda för ideologisk dogmatism (partipolitisk i kyrkan och religiös i samhällspolitiken) om den kommer från vänsterkanten? Poirier Martinsson skriver:

"Den ”kristna vänstern” försöker växla in kristen omtanke i valutan större stat - för kärlekens skull. Förvisso är det kristet att hysa medkänsla för de utsatta och att omsätta denna föreställning i praktiskt handling. Men det står inget i Bibeln om nivåerna på a-kassa och sjukersättning. Det är en bisarr tanke att liberaler eller konservativa skulle bry sig mindre om världens lidande, göra mindre för dem som lider, eller vara sämre kristna, bara för att de inte delar den ”kristna vänsterns” politiska övertygelse om hur välfärdssamhället bör byggas ...
Det går att vara kristen och höger utan att tillhöra ”kristen höger”. Självklart går det att vara kristen och vänster utan att vara ”kristen vänster”. Pekgul och Hägg illustrerar däremot sossarnas grundregel: allt kristet och höger är ”kristen höger”. Allt kristet och vänster är - kristet. Sådan ser den ut, den amerikanska kristna högern i en svensk skrattspegel."

Jason Clark citerar ur en artikel om dagens studenter och 25 exempel på hur deras attityder skiljer sig från tidigare generationers.

‘A right answer given with a wrong attitude is suspicious to them.
Attitudes and treatment of others is more important than right answers.
They would have hated the Pharisees of Jesus day—people generally
correct in their doctrine but wrong in their attitudes. To them,
“Heresy is an attitude.”’

Jason kommenterar:

"That phrase ‘Heresy is an attitude’ just summed so much I have been
grasping around to define, but does so much better than I every could."

Och jag håller med. Det är något i den postmoderna situationen som gör att våra handlingar talar högre än våra ord. Detta är givetvis inte nytt - hyckleri har har aldrig varit omtyckt, men själva styrkan i reaktionerna är annorlunda. Om du inte bemöter människor schysst och med respekt är ditt budskap inte värt att höras - oavsett hur sant det är.

Här har vi mycket att lära.

Jag kan inte heller låta bli att återigen tänka på humanisterna, och vilken tur det är att de inte fattat detta. Genom att genomgående raljera över andra och uppföra sig direkt illa mot människor i tv-debatter etc. är de sin egen största fiende.

Bloggen prosthesis har en bra redogörelse för de antaganden som ligger bakom den nya ateismen. Han skriver bland annat:

"... the "new atheists" hold to an acultural view of modernity - a sort of doctrine of metaphysical manifest destiny, where as time marches on, Reason conquers new lands, civilizes tribes, and wipes out religion.
They view it as an inevitable path that every culture takes as it modernizes. It's a progressive story they tell themselves, where as reason reaches its tentacles out across the globe, life gets better and better.

One of the quot;new atheist" arguments involves a map of religions around the world. They point to this map and say that where one is born is a good predictor of what one's religious beliefs are.
Then they say that Science and Reason don't have cultural borders like this - it doesn't matter where you live, science is science. Besides the fact that the latter part of this claim seems to be false, they don't seem to realize that the same can be said of their own beliefs. If Sam Harris wasn't born in the 20th century Western world, he wouldn't be a "new atheist." His beliefs are quite contingent on his culture and his experiences, but he proclaims that it is Reason that has led him to his beliefs."

Läs hela inlägget här.

Det visar en undersökning som Dagen gjort tillsammans med United Minds. Undersökningen är staistiskt säkerställd, med ungefär dubbelt så många svarande än nödvändigt. Dagen skriver bland annat:

• Två
  av tre av de som kallar sig kristna är medlemmar i Svenska kyrkanCirka
  en tredjedel i United Minds undersökning säger om sig själva att de är
  kristna. I den gruppen finns många olika åsikter om bön, Bibeln och att
  gå till kyrkan.
• Nästan varannan (44 procent) är gifta, en av fem (21 procent) är sambo och en av fyra (26 procent) lever ensamma.
• Tre av fyra (76 procent) tycker att Bibeln är ett viktigt historiskt dokument men att vi måste anpassa den till vår verklighet.
• Nio av tio (87 procent) tycker att fler kvinnliga präster och pastorer är bra för kyrkan.
• Tre av fyra (76 procent) anser att det inte är ett problem att vara både homosexuell och kristen.
• Två av fem (41 procent) tror att Bibeln är Guds ord och att människan ska följa den.
• Nästan varannan (45 procent) tycker att kvinnan är den främsta omhändertagaren av barnen.
• Nästan varannan (44 procent) ber ofta eller ibland till Gud.
• Kvinnor ber betydligt mer än män. (55 procent mot 27 procent)
• Kvinnor är flitigare kyrkobesökare än män. (38 procent mot 30).
• En av fem (21 procent) läser Bibeln ofta eller ibland.
• Två av tre (63 procent) tycker att kristen tro är att följa en moralisk riktning.
• Knappt en tredjedel (28 procent) anser att kristen tro är att utveckla sin relation till Gud.
• Två av tre (67 procent) är medlemmar i Svenska kyrkan.
• En av fem (17 procent) är inte medlemmar i någon kyrka eller samfund."

Flera saker är värda att notera:

Andelen privatreligiösa är uppenbarligen stor.

20% läser Bibeln! Och DUBBELT SÅ MÅNGA TROR ATT DEN ÄR GUDS ORD SOM SKALL FÖLJAS! 40%!!!! Samtidigt anser 75% att den skall anpassas till vår tid. Frågan är ju vad man menar med det?

Andelen svarande som är övertygade ateister är väldigt liten. Det är värt att minnas då denna minoritet är mycket högröstad och ofta framställer sig som en majoritet.

Dubbelt så många ser kristendomen som en moralkod än som ser den som en gudsrelation. Hur kommunicerar vi egentligen?

44% ber. 44%!

Detta är vårt folk. Dessa är dem Gud har kallat oss till. De ber och läser Bibeln, men skulle behöva någon som vägleder dem - någon som visar dem vägen.

Skulle du kunna vara en sån?

Förra helgen var det New Age mässa i Helsingborg. Tro & Tänk blev inbjudna att ordna med ett bokbord i Helsingborgskyrkornas monter, och vi var med och sålde lite prylar och bad för människor.

I montern fanns ett par stolar med texten "vill du ha förbön till helande eller bara bli välsignad, sätt dig på stolen!" Ungefär 150 personer satte sig där under helgen.

Där fanns ingen apologetik, ingen debatt. Det som erbjöds var ett gudsmöte.  Det har fått mig att fundera en del.

I modernismen var vår tro på en övernaturlig verklighet en pinsam belastning. Därför skyltade vi inte gärna med vår andlighet, utan strävade efter att överbevisa människor rationellt istället. Köpte de teorin skulle de säkert acceptera praxis också.

Mitt i detta slår en nyandlig våg in över landet och vi är helt oförberedda. Människor söker Gud och gudsmötet och vi har bara dammiga argument att ge dem... Fortfarande, även om andlighet är något fint idag, så känns det som att vi inte gärna flaggar med den, att det är nåt vi ägnar oss åt när vi inte har "främmande".

Hur skall vi kunna bryta detta mönster?

Jag visste att Bono från U2 hade varit inbjuden att tala vid den nationella bönefrukosten i Washington för ett tag sedan, men inte förrän ikväll har jag läst vad han sade.

Det är ett starkt budskap. Det är som att läsa Moder Theresas tal inför FNs generalförsamling - en liten, liten människa, en maktlös, en utböling, en utstött, en andlig gigant, en profet som talar Guds ord, oförfärat rakt in i maktens centrum.

Jag återger här talet i sin helhet, förutom de inledande hälsningarna:

"I’d like to talk about the laws of man, here in this city where those laws are written.  And I’d like to talk about higher laws.  It would be great to assume that the one serves the other; that the laws of man serve these higher laws… but of course, they don’t always.  And I presume that, in a sense, is why you’re here.

I presume the reason for this gathering is that all of us here—Muslims, Jews, Christians—all are searching our souls for how to better serve our family, our community, our nation, our God.

I know I am.  Searching, I mean.  And that, I suppose, is what led me here, too.

Yes, it’s odd, having a rock star here—but maybe it’s odder for me than for you.  You see, I avoided religious people most of my life.  Maybe it had something to do with having a father who was Protestant and a mother who was Catholic in a country where the line between the two was, quite literally, a battle line.  Where the line between church and state was… well, a little blurry, and hard to see.

I remember how my mother would bring us to chapel on Sundays… and my father used to wait outside.  One of the things that I picked up from my father and my mother was the sense that religion often gets in the way of God.

For me, at least, it got in the way.  Seeing what religious people, in the name of God, did to my native land… and in this country, seeing God’s second-hand car salesmen on the cable TV channels, offering indulgences for cash… in fact, all over the world, seeing the self-righteousness roll down like a mighty stream from certain corners of the religious establishment… 

I must confess, I changed the channel.  I wanted my MTV.

Even though I was a believer.

Perhaps because I was a believer.

Skuldkänsla får jag när jag ställer mig själv inför mina ideal - de regler jag satt upp för rätt och fel - och inser att jag har misslyckats. Skuldkänslan kan vi ta itu med genom att sona skulden eller förlåtas. Skam känner jag när jag bryter emot det som uppfattas som korrekt i ett samhälle och blir upptäckt. Det är inte min handling, utan att bli upptäckt som utlöser känslan. För skam finns ingen försoning.

Vad händer när ett samhälle inte längre anser att moral kan vara allmängiltig, att etik inte kan föreskrivas, och att rätt och fel är upp till den enskilde?

Det blir ett samhälle av amoraliska smitare och smygare. Det blir ett samhälle utan hopp om försoning.