Kingdom Grace ger en rätt träffande beskrivning av apostoliska nätverk:

"My experience with apostolic networks is from the charismatic realm, associated with prophetic churches, similar to but not connected with Peter Wagner’s NAR.

In this type of apostolic network, a person who has decided they are an apostle goes about finding churches who will join his network.  In exchange for their member$hip, these churches receive ongoing apostolic control support.

Admittedly it takes a certain level of ballsiness anointing to carry off this kind of a scheme vision."

Kingdom Grace lämnade för några år sedan en karismatisk församling som präglades av maktmissbruk och det har varit intressant att följa hennes resa. Här om dagen publicerade hon en lista på 50 saker hon inte längre tror på. Hom kommer att kommentera dessa i enskilda inlägg framöver. Väl värt att hålla ögonen på.

Håller på att läsa in mig på den del av den karismatiska rörelsens historia som kallas the shepherding movement. Under -70 och -80-talen låg den till grund för mycket av den lärjungaskapsundervisning som vi har ärvt idag. The shepherding movement spårade ur i auktoritärt ledarskap och maktmissbruk och de ledande i rörelsen backade från det den hade blivit och bad om ursäkt.

Anledningen till att jag intresserar mig för detta är att jag tycker att många av de problem undervisningen var behäftad med ännu är olösta, t.ex. frågan om makt i lärjungaskapsrelationer.

Rörelsen blev aldrig ett eget samfund även om de hade haft alla möjligheter att bli det, i stället ville man på sant karismatikermanér se sig som en förnyelserörelse inom existerande kyrkor. OM de hade utvecklats till en kyrka talar mycket för att den hade varit ganska lik den hierarkiska sttruktur som apostlarörelsen bygger idag. så även om det handlat om händelser för ett kvartssekel sedan är frågeställningarna hyperaktuella.

De böcker jag läser för tillfället är "The Shepherding Movement: Controvercy and charismatic ecclesiology" av S. David Moore, och "Damaged Disciples" av Ron & Vicki Burks. Jag har förstått att rörelsen gav ut en tidskrift som hette New Wine. Är det någon som vet var man kan få tag på dem eller som har ytterligare tips?

Den amerikanska framgångspredikanten Joel Osteens fru är åtalad för att ha uppfört sig agressivt på ett flygplan. Tydligen reagerade inte flygvärdinnorna tillräckligt fort med att torka bort en fläck på hennes förstaklassarmstöd...

Man kan undra om hon inte riktigt lyckats läsa alla sin makes böcker; "Your best life now" har hon uppenbarligen läst (med betoning på NOW!), men "Become a better you" har hon uppenbarligen inte hunnit med...

Fick häromdagen en broschyr om GLS 2008.

Är det nån mer än jag som tycker att det är mer än lite ironiskt att videoutsändningarna från Willow Creek i USA till 35 länder i år har temat "Led där du är"?

(Men så GÖR det då! Led där du är eller var närvarande där du leder... liksom)

I en Dagen i förra veckan följde det med ett informationsblad från Rhema Center i Göteborg (även om det på omslaget stod att det var från "Herrens Hjärta"). I likhet med mycket av det som man ser från den nyapostoliska rörelsen verkar det i första hand handla om att marknadsföra pastorn (aposteln?). Pascal Andreasson syns på tre identiska bilder på typ 8 sidor, och 90% av materialet är från hans penna. Och maken till förvirrad text får man leta efter! Bland annat förklarar broder pascal för oss:

• Att Hisingen är Smyrna i Göteborg
• Hur ostindiefararn Götheborg är en profetisk bild
• Att 2007 är ett år fullt av talmagi (bland annat "datumet 3*7... ?)

Texten finns tyvärr inte tillgänglig online, men för något liknande kan ni kolla här.

Uppdatering: Tack vare kommentatören hattsmugglarn finns nu originaltexten här.

Syftet med denna min text är inte (främst) att raljera över trossyskon. Bilagan fick mig att fundera över tragiken i hur överspänd andlighet kan få oss att leva i en kvasiverklighet med nästan paranoida drag. Isolering i en liten grupp, övertygelsen om att vi har fattat något som ingen annan fattat i kombination med överbetoning av profetiska budskap och grejer som spiritual mapping producerar en miljö som är självklar sedd inifrån, men totalt galen sedd utifrån. Har jag några läsare från Rhema center föreslår jag att ni läser inläggen i kategorin maktmissbruk/apostlarörelsen.

Jag var på Global Leadership Summit i Göteborg i fredags. Redan innan hade jag vissa betänkligheter, vilka tyvärr besannades.

1. Church marketing

Man måste ju erkänna att är det något Willow Creek behärskar så är det marknadsföring. Att samla 2000 kristna ledare i Sverige för att glo påvideo, 100.000 runt om i världen - vilken affärsidé! Min biljett kostade 600 - det var en billig gruppbiljett. I priset ingick en smörgås och kaffe. Vi snackar alltså intäkter på 60.000.000 kronor. Minst. På skärmarna och i konferensprogrammet är det fullt av reklam för Willow Creeks produkter. BARA Willow Creeks produkter. På Willow Creek Sveriges hemsida står det att de inte har för avsikt att starta egna församlingar eller samfund i Sverige. Jag kan inte låta bli att jämföra med ett franchiseföretag - ni får använda vårt namn. Mot betalning naturligtvis.

2. Team & vision

Hybels undervisning var rätt OK, även om det inte var något nytt. Han talade om vikten av vision och att förakra den hos församling och ledarskap. Han talade om att det finns två sätt att se på detta: Sinaimodellen och teammodellen. Sinaimodellen gick ut på att ledaren hör från Gud och berättar för folket vad Gud har sagt.

Teammodellen var den som Hybels förordade, han berättade att han hade sökt Gud, delat den med ledarskapet och de hade pratat, sedan hade de varit ute i 40 grupper om 75 medlemmar och talat om den. Först därefter hade den proklamerats.

Jag letar lite efter själva teambiten i det Hybels sade. På vilket sätt skiljer den sig från Sinaimodellen? Om jag är medlem i den församling med många tusen medlemmar som Hybels har byggt och han kommer till min cellgrupp för att dela en vision, så skall det en hel del till för att jag skall säga emot honom. I den hierarkiska amerikanska ledarsynen är det kanske det närmaste team man kan komma, men det är ganska långt ifrån team så som jag tänker det.

Jag är inte heller säker på att visionen är så avgörande. Vision är ödvändigt, men måste verkligen en hel församling dela en specifik vision för det som skall ske i kyrkan den närmsta tiden? Räcker det inte med den vision om lärjungaskap, förvaltarskap, gemenskap, tillbedjan och mission som Bibeln ger?

3. Bibelbruk

Under hela dagens undervisning lästes inte ett enda ord ur Bibeln. Hybels hänvisade till något, en annan talare hänvisade till bergspredikan, men jag tycker att det är ganska symptomatiskt för vår bristande bibelanvändning när en kristen ledarkonferens kan genomföras utan att Bibeln syns på en hel dag.

4. Vilka lärare väljer vi?

Jag var inte med den andra dagen. Men visst kändes det kymigt att veta att Colin Powell skulle tala på GLS, samtidigt som Desmond Tutu talade på Bokmässan några kvarter bort. Hur väljer man talare egentligen? Vad var det Jesus sade? "Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er..." Går det verkligen att med säkerhet överföra lärdomar från företagslivet och maktens korridorer till kyrkan? Om det gör det, är det möjligt att vi är fel ute nånstans då? Powell är en man med blod på händerna. Hade inte Tutu varit intressantare? För mer tankar runt detta se Jonas blog.

5. Super

Stort, mycket, många - superlativens tyranni. Den amerikanska drömmen är förrädisk. Framgång som värdemätare låter så övertygande. Alla gånger pengar nämndes under dagen så var det miljoner eller miljarder dollar. Det var tusentals människor hit och dit. Imponerande. Men ganska långt ifrån vardagen för en kristen ledare i dagens Sverige. Jag förstår att Bill Hybels tyckte att Carly Fiorinas (framgångsrik företagsledare för HP) bok "Tough decisions" var en bra bok - den talar rakt in i storföretagsledarens verklighet, men inte i min.

6. Individualism

Marcus Buckingham pratde om att leda utifrån sina styrkor. Och det är väl bra. Vi behöver säkert fokusera mer på det vi faktiskt är bra på, istället för att försöka fuska med allt det vi inte behärskar (speciellt om det finns andra i församlingen som både skulle njuta av uppgiften och växa med den). Buckingham formulerade ett utvärderingsverktyg för styrkor som dock var grymt individualistiskt:
Min styrka är det som jag gör framgångsrikt, som är naturligt för mig och som jag njuter av att göra - en styrka är alltså det som stärker mig. En man på raden bakom mig hävdade med bestämdhet att hans styrka var att äta chips och kolla på video...

Även i Hybels kollekttal lyftes detta synsätt fram. Vi uppmanades att göra det rätta eftersom det ger "a buzz that stays"...

7. Vad kommunicerar upplägget?

Vid ett par tre tillfällen kom något som verkade vara en grundläggande sanning i Willow Creek sfären tillbaka (med en grundläggande sanning menar jag en idé som är grundläggande för självförståelsen, en tanke som aldrig ifrågasätts): "The local church is the hope of the world". Jag kan härleda sanningen utifrån att Jesus är världens hopp, att Gudsriket som han förlöste in i vår verklighet förvaltas av kyrkan och att den lokala församlingen är förutsättningen för att människor skall se gudsriket uppenbarat. Dock, att sitta i Göteborg och se det sägas på video på Global Leadership Summit? Vad kommunicerar man är "the hope of the world? Möjligen ledarskap, definitivt Willow Creek.

8. Effektivitetens avguderi

Jag tror på samtalet, på delaktighet och ömsesidighet, Jag tror på att vara närvarande, att inkarnera Kristus in i människors närhet. Jag tror att vägen framåt delvis ligger i att vi gör upp med vårt avguderi av det effektiva. En av det moderna samhällets grundsträvanden är att få maximal utdelning på minimal insats. Detta har påverkat hur vi ser på evagelisation (vad är det minsta en människa behöver veta för att ta emot Jesus?), på lärjungaskap (hur kan man föra någon ifrån att vara nyfrälst till en själavinnare på kortast möjliga tid?) och församling (vissa strukturer ser ut som pyramidspel).

Om man inte kan närvara i ledarkonferenser i 40 länder, så kanske man kan överlåta uppgiften till någon annan? Ingen av oss är oundgänglig för Gud. För visst förloras något i ekvationen? Jag har svårt för envägskommunikationen i en vanlig predikan, men då är i alla fall predikanten närvarande i rummet. Hybels poäng att en viktig del av ledarskap är att vara "approachable" blev ganska komisk i sammanhanget. Dessutom talar Bibeln om kors, om lidande och att lärjungen inte är förmer än sin mästare. Var passar det in i allt detta?

Om vi befinner oss i en situation där vägen till människors frälsning heter tid, närvaro, vänskap, engagemang, så får vi endera gilla läget och betala vad dt kostar att vara lärjunge i vår tid, eller så kan vi fortsätta tillbe ett effektivitetstänkande som inte burit frukt på många år, men som åtminstone ser lätt ut...

9. Uppfriskade - till vad?

I Dagen intervjuas några
människor om sin uplevelse av konferensen. De säger sig alla vara uppmuntrade och ha blivit upfriskade. Jag undrar om det innebär att de har fått nya vertyg för att fungera i sin verklighet, eller om det mer är som att ha varit på semester - att under en helg få byta det gråa mot färgglatt, att få ta en paus ifrån sin verklighet och se en annan glamorösare verklighet?

10. Vad behövs?

Om det är så (som jag tror) att vi befinner oss i ett skifte från modernt till postmodernt, borde vi kunna se postmoderna och högmoderna företeelser parallellt. Jag tror att det vi behöver i en postmodern, efterkristen tid är en gerillarörelse. Små enheter som utforskar olika vägar framåt. Självstyrande, självförsörjande, autonoma celler. Maximal rörlighet, kreativitet och experimenterande. Närvaro. Detta kan vi till exempel se i församlingsplanteringsrörelsen och husförsamlingsrörelserna.

I det perspektivet är megaförsamlingar som Willow Creek dinosaurier. De har fortfarande ingång i kulturen, men de har inte direkt framtiden för sig. Det är inte där vi bör hämta våra förebilder. Nu är Willow Creek ovanligt sunda i sin undervisning för att vara en amerikansk megaförsamling - jag kan skriva under på väldigt mycket av det de står för, men de är fortfarande barn av sin tid.

En personlig perentes

Jag anser att detta är speciellt allvarligt för EFK (Evangeliska Frikyrkan) som jag tidigare tillhört. Där är Willow Creek arbetet nära kopplat till det församlingsgrundande arbetet och de senaste åren har jag undrat om man inte helt snöat in. Den kreativitet och framåtanda som tidigare kännetecknat EFKs församlingsgrundande arbete verkar ha ersatts av en ganska liknöjd inställning (vi är bäst i Sverige) och en rigiditet i hur det skall gå till. Det oroar mig.

Måste återigen få slå ett slag för en favvopredikant: Francis Chan. Så här skulle jag vilja kunna predika!

En av de pågående tanketrådarna på den här bloggen är ledarskap och andligt maktmissbruk. Det är en fråga som engagerar mig och flera av de andra skribenterna på bloggen. Man skulle kunna formulera grundfrågan så här: Vi är alla fallna människor med en benägenhet för synd, hur hittar vi en balans där en ledares auktoritet och inflytande i människors liv inte perverteras till manipulation och maktmissbruk?

• Självklart är risken olika stor i olika miljöer. Risken är mindre i en anonym miljö än i en intim, mindre i en känslomäsigt oengagerad än i en känslomässigt laddad, etc.
• Synen på lärjungaskap och efterföljelse spelar också en viktig roll. I många av de sammanhang där det gått riktigt snett har det funnits en tanke som ser ut ungefär så här:Du skall följa mig såsom jag följer Jesus, eller Jag är din herde och du är min lärjunge, sedan skaffar du dig i din tur lärjungar, osv.
• Ytterligare en aspekt är synen på ledare. I en miljö där man tänker att ledarskap är en medalj för extraordinär helighet - att gåvorna ges efter måttet av vår renhet - där är det svårt för en ledare att bekänna synd. ledarens fel och brister kläs om till dygder i en tyst överenskommelse mellan ledarskap och församling. Alternativet - att ledaren är som vi andra är alltför smärtsamt.

Vad är det då i dessa frågor som engagerar oss? Har man levt i ett par decennier i den kristna världen har man sett (och erfarit) både det ena och det andra. Visst har vi sår som vi bearbetar genom att skriva i ämnet. En annan drivkraft är att vi inte vill se andra, se fler, råka illa ut. En tredje drivkraft är att dessa varhärdar i Kristi Kropp är gravt osunda och behöver "luftas" - utsättas för sol och frisk luft så att de läker ut.

Vi har skrivit om "Apostlarörelsen", om Fadershuset i Köpenhamn, om Livets Ord, om Knutsby. Vi har nämnt ledare i dessa sammanhang vid namn och kommenterat det de har skrivit, eller det som skrivits om dem.

En av de vanligaste kommentarer vi får på dessa artiklar (och nu kommer vi till det egentliga ämnet för det här inlägget) är; men varför kan vi inte bara förlåta och lägga det bakom oss? Eller; Vi som kristna bröder och systrar skall väl inte döma varandra?

Varje gång jag får ett sådant meddelande blir jag trött, trött, trött. För vad är det man säger?

I klartext: Låt oss inte gräva i detta mer. Nu låtsas vi som att allt är bra i stället.

Detta ser jag som en grym skymf mot dem som drabbats av maktmissbruk, manipulation, psykiska övergrepp, fysiska övergrepp, utfrysning osv. osv. i det som skulle vara Guds församling!

• Vi har en uppgift att lära av våra erfarenheter. Gud har gett oss ett minne, en hjärna och det är inte en synd att använda den. Hur skall vi undvika att detta upprepas? Vilka är varningssignalerna? När skall vi slå till larmet?
• Vi ÄR Kristi Kropp! Med våra fel och brister. Dem som Paulus kallar "de heliga" i 2 Kor är samma personer som senare i brevet får skäll för att de låter en medlem ligga med sin styvmor, och att de drar varandra inför rätta! Vår präktighet och syndfrihet är en illusion, att upprätthålla den illusionen isolerar oss från oss själva, från varandra, från människorna utanför församlingen och från Gud själv!
• Förlåtelse förutsätter omvändelse. Ibland kommer omvändelsen först, ibland förlåtelsen, men båda förutsätter varandra! Guds syfte är inte att vi skall vara snälla, Guds syfte är försoning! Upprättade relationer!
• Varför denna hjärtnupenhet för ledarna? Varför alltid denna maning till förlåtelse och upprättelse för ledarna? Var tog offren vägen? Vem bryr sig om dem? Jesus tog ställning för de svaga, för de utsatta. Ledare som som skodde sig på dem han var satt att leda fick inga milda omdömen av Jesus. Se vad han säger till fariseerna, se vad han säger till de skriftlärda! "Den som förleder en av dessa mina minsta små" säger han, "för honom vore det bättre att kastas i havet med en kvarnsten runt halsen". Jesus hade inte mycket till övers för ledare som missbrukade den makt de tilldelats.

Kan en urballad ledare få förlåtelse?

Självklart!

Men är verkligen förlåtelse och upprättat förtroende samma sak? Är det självklart att en som har bevisat sig omåttligt undermålig i en uppgift med självklarhet skall erbjudas den igen?

Ja, vad säger du?

Till bloggens läsare: Vi kommer att fortsättingsvis skärskåda kristet ledarskap på denna blogg. Pallar du det inte - läs det inte. Förlåtelsen är primärt en sak mellan den syndande och Gud, sekundärt mellan den som syndat och den som syndats emot. Vi är inte ute efter att fördöma eller döma, men däremot att bedöma, och vi hävdar med bestämdhet att skit är skit även om man sprayar den med guldfärg.

Den australiensiska serien "Chaser's war on everything" gör upp med TV-predikanter.

Kan du se på detta utan att bli illa berörd?

Jag var tvungen att stänga av omedelbart

Du är en känslig person. Lyssna på den känsligheten. Oavsett om det var pottfrissan, den falska sången, de fula glasögonen, församlingens pliktskyldiga skratt eller själva innehållet du reagerade mot, så är det såna preferenser som kan rädda dig.

Mycket illa berörd - jag ogillar detta.

Du har formulerat en åsikt utifrån din känsla. Bra! Fortsätt med det!

Lite illa berörd - men det är väl mig det är fel på.

Grattis! Du är perfekt sektmaterial... Akta dig för att råka i händerna på fel människor. Mot en gåva på 5000:- till mitt ministry kan jag berätta för dig vilka de är.

Det är väl bra att de verkar ha roligt?

Du skulle inte känna igen falsk glädje och en uppiskad stämning om den så hoppade upp och örfilade dig. Du är en sån person som skulle kunna tänka sig att klistra smileyklistermärken på insidan glasögonen och på fullt allvar tro att världen har blivit gladare sen igår.

Inte påverkad alls

Du skulle aldrig upptäcka andligt maktmissbruk. Hos Jim Jones i Folkets tempel i Guyana, skulle du inte lägga märke till nån större förändring annat än att de andra verkar lukta illa när de sover. Du behöver dock inte oroa dig för att råka illa ut i en sekt. Den som är totalt opåverkbar tar inte någon skada heller. Du är immun.

(Filmen hittade jag på Krister Hultbergs blog.)

Förlåtelsen är central i kristendomen.

Ytterst sett syftar allting i den kristna tron mot försoning: Mellan människa och Gud, mellan människor, mellan människan och skapelsen.

Det finns dock en grupp människor som enligt Bibeln skall dömas med en "strängare dom" - ledarna. De som har makt eller inflytande över människor skall veta att Gud håller ögonen på dem - att en synd mot "en av dessa mina minsta" inte kommer att gå obemärkt förbi.

Det är i ljuset av detta jag vill läsa Ulf Ekmans debattartikel i SvD idag.

Jag tycker att det är positivt att Livets Ord har börjat hitta tillbaka till en ortodox kristen tro, att mycket av avarterna under åren har växt bort. Den församling som ibland har framstått som skogstokig och den person som innan Åke Greens och Kristi Bruds inträde på den mediala scenen stod för själva sinnebilden av en religiös galning, har efterhand mognat och funnit vila i tron. Det är skönt.

Men det betyder inte att det som hände inte har hänt.

Det betyder inte att de människor som for illa i en osund andlig miljö plötsligt mår bra.

Det betyder inte att de dödsoffer trosrörelsen krävde blir levande igen.

Att Ulf Ekman hittat en sund tro är bra. Den tron kräver av honom att han omvänder sig från sin tidigare synd. Det räcker inte med att säga "jag visste inte bättre".

Med mindre än att han uppsöker dem han har skadat, dem som har djupa sår av hans ledarskap och den miljö han skapade på Livets Ord är hans omvändelse eller utveckling inte vatten värd.

Jag ser med förfäran att Ulf Ekman välkomnas i olika sammanhang jag annars respekterar. Självklart är han välkommen som deltagare, precis som alla andra, men att inbjuda honom att tala, att ge honom en plattform och därigenom legitimitet, är ett tecken på naivitet och oansvarighet. Det är också en skymf mot dem som som lidit och lider av sviterna av Ekmans ledarskap.

Idag är det 62 år sedan den 39:årige lutherske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer hängdes i koncentrationslägret Flossenberg, dömd för högförräderi mot nazismen. Han hade då aktivt bekämpat den i 12 år.

Men det finns större anledning än så att minnas honom:

• Han var ett geni som doktorerade vid 21 års ålder.
• I reaktion mot den liberala teologin (som i brist på förankring i Skriften förankras i det för stunden korrekta - i Bonhoeffers verklighet, nationalism och fascism) skrev han boken Efterföljelse.
• När staten tar över ansvaret för teologiutbildningen startar han ett underground-prästseminarium. Under tiden här skriver han den utmärkta boken Liv i gemenskap.
• Båda dessa böcker ges ut om och om igen och är fortfarande nu 70 år senare lika utmanande.
• Han kämpade med näbbar och klor emot nazismen: "Vi kommer att ställas inför det fruktansvärda alternativet att antingen
  vilja vårt folks nederlag för att den kristna civilisationen ska kunna
  överleva eller vilja nationens seger och därmed civilisationens
  undergång."
• Han genomför under brinnande krig flera internationella resor (flera till Sverige!) där han informerar om nazismens rätta ansikte, trots rika möjligheter att "hoppa av" väljer han alltid att återvända och fortsätta kampen: "Jag måste genomgå denna svåra tid i vårt folks historia tillsammans med Tysklands kristna."
• Han talar också offentligt mot nazismen - till och med på radio. Snacka om civilkurage!

Hos Bonhoeffer är tro och handling ett och detsamma.

1998 blev Bonhoeffer staty över västporten i Westminster Abbey. Han var en av de tio 1900-tals martyrer som avbildades där som en påminnelse om att vi även idag måste vara redo att ge våra liv för vår tro.

Under senare år har flera böcker om Bonhoeffer kommit ut. Ylva Eggehorn och Martin Lind har båda skrivit böcker i ämnet. Här på bloggen finns en del citat av honom. Vill du bli utmanad? Läs Bonhoeffer!

Hon skriver:

"At the time the current senior pastor came on staff ten years ago, the
church had dwindled significantly due to the most recent leadership
transition. However, the charismatic renewal and prophetic teaching
brought new life, excitement, and growth to the congregation.

It
was at this point that we became involved as elders. Behind the scenes,
we soon discovered that the pastor with the wonderful pulpit
personality was not only insecure, but incredibly calculating and
manipulative. Within a few years he had rewritten the bylaws to his
advantage and coerced resignations from the elders who sometimes
opposed him.

Five years ago, an apostle
entered the picture. He wanted our church to become involved in his new
apostolic network. This apostle had been a friend of the church for
many years while he was a prophet. He promised to provide direction,
relational accountability, and support to the senior pastor. At this
point, the pastor was in crisis on many fronts, emotionally and
relationally, so it seemed like a good idea.

Through this
apostle we were introduced to more extreme teaching concerning
authority. As I said, the shift was gradual and most people were
unaware (and some still are unaware) that the church they have aligned
themselves with has become something significantly different than what
they believe it is."

Mönstet är detsamma, om och om igen. Genom "nätverket för apostolisk kristendom" med bland annat Johannes Amritzer (SOS Mission), Sven Bengtsson (Märsta pingst/harvest center), Daniel Viklund (Västerdalarnas friförsamling), Curt Johansson (Betel, Runemo/Trosgnistan mission), Peder Teglund (Borås Kristna Center), Yngve Bergström (Stenungskyrkan), med flera.

Jag läste en artikel med den titeln skriven av William Baxter Godbey. Han för fram ungefär samma argument utifrån samma bibelställen som jag skulle använda för att kvinnor skall undervisa i församlingen, bara att han gör det med en våldsam energi och humor, och att han gjorde det i Pingströrelsen 1891.

Här finns artikeln: shallthewomenpreachgodbey.pdf 

Tänk om man kunde predika så!

10. A man's place is in the army.

9. For men who have children, their duties might distract them from the responsibilities of being a parent.

8. Their physical build indicates that men are more suited to tasks such as chopping down trees and wrestling mountain lions. It would be "unnatural" for them to do other forms of work.

7. Man was created before woman. It is therefore obvious that man was a prototype. Thus, they represent an experiment, rather than the crowning achievement of creation.

6. Men are too emotional to be priests or pastors. This is easily demonstrated by their conduct at football games and watching basketball tournaments.

5. Some men are handsome; they will distract women worshipers.

4. To be ordained pastor is to nurture the congregation. But this is not a traditional male role. Rather, throughout history, women have been considered to be not only more skilled than men at nurturing, but also more frequently attracted to it. This makes them the obvious choice for ordination.

3. Men are overly prone to violence. No really manly man wants to settle disputes by any means other than by fighting about it. Thus, they would be poor role models, as well as being dangerously unstable in positions of leadership.

2. Men can still be involved in church activities, even without being ordained. They can sweep paths, repair the church roof, and maybe even lead the singing on Father's Day. By confining themselves to such traditional male roles, they can still be vitally important in the life of the Church.

1. In the New Testament account, the person who betrayed Jesus was a man. Thus, his lack of faith and ensuing punishment stands as a symbol of the subordinated position that all men should take.

Från Karin Långström Vinges blog

Frank Lockwood skriver på sin blogg att en TV-EVANGELIST HAR SKICKAT HONOM PENGAR!!!!!

"

I gave my first donation to a TV evangelist when I was nine years old. The preacher was Rex Humbard of Akron. My tax-deductible contribution totalled 27 cents. I received urgent fund raising appeals for the next three years.

Since then, I've seen requests for money from Jimmy Swaggart and Jerry Falwell, Oral Roberts and Franklin Graham. But this week, for the first time ever, a TV preacher SENT MONEY TO ME.

Pastor Bob Tilton of Tulsa, Oklahoma mailed me a crisp new $1 bill from the federal reserve bank in Minneapolis along with an upbeat, computer-generated letter."

 

Vad har hänt? Är slutet nära?

Nej, fortsätt läs artikeln här.

Jag känner en kluvenhet inför det karismatiska.

Frågan aktualiserades nu i helgen när jag var i Smögen (mycket lugnare i December än i Juli...) för att vara med och planera inför sommarens Credo/U-oasläger i Skövde.

Förra sommaren var jag kvällsmöteskoordinator - jag hade det övergripande ansvaret för att se till att allt klaffade, alla fanns där de skulle och att kommunikationen mellan alla inblandade fungerade. Redan andra kvällen hade alla mina förväntningar infriats - den helige Ande rörde vid människor, ungdomar överlät sig till Gud, ingen som närvarade skulle kunna säga att Gud inte verkar idag - gudsnärvaron var påtaglig. Under resten av lägret var det flera som blev helade, några som kom till tro och många som fick en nytändning i tron.

Men allt blir ju inte rätt.

Vid ett tillfälle tog vi upp några på scenen för att be för dem, mest för att det var där det fanns plats. Resultatet blev ett osunt fokus på dem.

Nu har du chans att göra lite nytta för Guds verk!

Benny Hinn behöver ett nytt privatjet!

Gud kallar honom nämligen till "nya områden ännu längre bort" och därför klarar han sig inte med sin gamla kärra (även om jag inte på rak arm kan komma på några platser i världen som:

• Har arenor lämpliga för massmöten.
• Har en befolkning med tillräckling del lättlurade, kristna medel- och höginkomsttagare för att fylla arenan.
• Inte har någon reguljär flygtrafik.

Men man skall kanske inte tvivla när Herrens smorde nu har talat. Det är ju inte Hinn det handlar om, utan om Gud. Jag skulle ju inte vilja stå där med lång näsa när "a mighty harvest of blessings descends" på alla utom mig... 

(Titta gärna i bildbroschyren som det länkas till på Hinns sida. Speciellt älskar jag den underbart ironiska rubriken på sista sidan "The worlds standard becomes a powerful tool for the gospel")

Ibland besöker jag vänner med God Channel. Det gör mig illamående. Speciellt Benny Hinn - han står liksom för allt det jag inte tror på. Om jag är Sverige är pastor Benny H. Nya Zeeland.

• Jag tror på relation, inte organisation.
• Jag tror på närhet inte anonymitet - bakom massan eller skärmen.
• Jag tror på en teologi som betyder framgång för Guds rike och offer, lidande och självuppoffring för mig, inte frangång för mig på Gudsrikets bekostnad.
• Jag tror på det allmäna prästadömet, inte på one man shows.
• Jag tror på Andens verk i församlingens liv, inte på enskildas "unika smörjelse".

För 60.000 kronor får 500 svältande mar i två månader, Credo en inspiratör i ett år, eller Benny Hinn ett hotellrum för en natt. Här är en liten dokumentär i två delar. Håll tillgodo!

Relevanta Bibeltexter: Rom 16.18 och Matt 7:15-16.

....och föresten, visste ni att Pastor Benny H. är ett anagram av "enbart hypnos"?

Tack för filmerna Bob.

Ett inlägg värt att lyssna på:

"When does the evangelical church admit that they don`t have answers for sexual addiction, perversion or homosexual inclinations?

Christianity does not cure addiction. Christians are forgiven for sin. More importantly, Christianity is a pathway to community and caring in spite of sin. Honestly, a caring community is worth a lot in this postmodern fragmented world."

Emmanuel Karlsten är inne på samma spår:

"Kyrkans mänsklighet har glömts i jakten på att göra varje kyrkomedlem till Jesuskopior. Men är vi inte kallade att vara människor i strävan efter att bli lika Jesus?
Vart är tålamodet? Varför kommer inte kärleken före dömandet? Har vi blivit så resultatinriktade att snabba helanden gått före hela helanden?

VärldsKyrkans spontana reaktion på Ted Haggards omoral är såklart att öppna kylrummet och knuffa in honom där tillsammans med en fruktkorg, eller nåt annat fint bevis på kyrkans kärleksfulla men bestämda uteslutning. Och det är absolut det enda sättet att agera."

Mark Driscoll, själv pastor i en stor församling tar guldmedalj i taskig tajming och okänslighet genom den här kommentaren:

"It is not uncommon to meet pastors’ wives who really let themselves go; they sometimes feel that because their husband is a pastor, he is therefore trapped into fidelity, which gives them cause for laziness. A wife who lets herself go and is not sexually available to her husband in the ways that the Song of Songs is so frank about is not responsible for her husband’s sin, but she may not be helping him either."

Tall Skinny Kiwi föreslår att det har med bristande andlig kung-fu på demoniserade hotell att göra.

Som vanligt har Len Hjalmarson ett vist ord att komma med:

"I can’t help feeling that men in these positions fall because their position and prestige create distance from the support and care of real relationships, and the pace of their lives creates distance within their families. They are alone, they too often believe the marketing hype about their being “great men,” and they forget who they are and their vulnerability. Besides.. they are just plain lonely.

Sadly, in the western church, we believed “bigger is better” and stoked our church growth engines to create large corporations that were distant from anything resembling real community. This only fueled an ethos of impersonality.. where we all wore masks and were reduced to superficiality “I’m ok you’re ok.” Our conception of leadership as an individual pursuit didn’t help."

Ben Witherington brukar vara bra, men här tycker jag att han fastnar, dels i det Peringe beskriver nedan, dels i en kristen amerikansk sexfobi, något gott har han dock att säga:

"If the Body of Christ wants its ministers to be whole, then they need to help them to nurture normal friendships with both brothers and sisters in Christ. We are supposed to be a family, not simply support physical nuclear family units. Indeed, according to Jesus the primary family unit is the family of faith-- go back and read what Jesus says in Mk. 3.31-35, or what Paul suggests in 1 Cor. 7 at various places. We must learn to be healed and whole persons together, not privately and separately, since we must together work out our salvation with fear and trembling. This is a deeply personal matter, no doubt, but it is not a private one-- at all."

 

Jesus outside the box, slutligen, tycker att det religiösa maskineriet bör be Ted Haggard om ursäkt:

"Ted, we're sorry we've created and maintained a religious environment in which it would not have been safe for you to be honest about your struggles. Our reputation for shooting our own wounded is well-earned and a true reflection of our past actions.

Yes, you are responsible for your own choices, but we condoned and even encouraged the deception and denial. We wanted you to appear whole and healthy - regardless of reality - because woundedness makes us uncomfortable and it is not always convenient, easy or pleasant to bear one another's burdens. "

Phase Transitions

by Len Hjalmarson

I opened this series of reflections with a list that went something like this...

As we live out new ways of leading faithful communities,

• Instead of leading from over, we lead from among.
• Instead of leading from certainty, we lead by exploration, cooperation and faith.
• Instead of leading from power, we lead in emptiness depending on Jesus
• Instead of leading as managers, we lead as mystics and poets, "speaking poetry in a prose flattened world" and articulating a common future
• Instead of leading from the center, we lead from the margins.

Mystics, Poets and Dreamers

by Leonard Hjalmarson

Christopher Alexander is an architect who advocates building in process and not from a plan. He argues that this is the ancient way, and that the modern and mechanistic approach demonstrates our lack of spirituality.

Alexander relates that one of the fundamental problems in architecture arises when the building is going up and the designer must make simple choices. For example, should this column be 5" or 6" in diameter? He talked about how the designer's own ego could get in the way of constructing the right building. The question he would finally ask is: "which choice is a greater gift to God?" He continued,

"You can build a building that everyone says is wonderful.. a success.. but does that make it wonderful or a success? No... You can build a building that no one says is wonderful or a success.. but can it be wonderful and a success...? Yes.."[22]

The Power in Mystery

by Leonard Hjalmarson

We wake, if ever we wake at all, to mystery.

Annie Dillard

There is a danger in certainty, and a danger in definition -- we can think we have attained to something because we can describe it. Our motivation for intellectual activity is often control. We want to ensure SUCCESS before we even take the first steps forward. We aren’t really fond of faith. Margaret Wheatley notes that,

"We often tend to limit our explorations of what's possible by surrounding ourselves with large amounts of information that tell us nothing new. These measures lock us into learning about a predetermined world. They keep us distracted from questioning our experience in a way that could create greater possibilities.

"There is an important humility associated with trying to direct our activities by setting goals or measures. Every act of observation loses more information than it gains. Whatever we decide to notice blinds us to other possibilities. In directing our attention to certain things, we lose awareness of everything else." 16

The intangibles grip my heart. It's the intangibles in the dance of word and Spirit, and things that defy description that empower the journey. We are going to a city we have not seen, but we pray, "Thy Kingdom come on earth, as it is in heaven."

Leonard Cohen sang,

You can add up the parts
But you won't have the sum
You can strike up the march
There is no drum
Every heart
To love will come
But like a refugee..

Anthem, 1992

Whoever leaves something behind is on a journey of discovery to unknown places. Because the journey is a spiritual journey, only the naked can go there.

Ben Witherington har ett inlägg på sin blogg om porr och kristna professionella, ett problem som åtminstone i USA verkar vara allt annat än begränsat:

"One recent poll shows that 51% of all ministers admit to having at least occasionally looked at pornography on the net, and some 37% admit to having a problem with this matter." (Fler siffror finns här och här.)

Jag har svårt att tro att läget skulle vara mycket annorlunda i Sverige. Porr är otroligt lättillgängligt idag, bara några klick bort. Ändå talar vi om det väldigt lite. Varför?

Witherington ger några skäl, tystnaden i sig kanske är talande?:

1. Kanske för att pastorerna själva kämpar med ämnet. Att vara pastor kan vara ett mycket ensamt jobb, samtidigt som det inte ger mycket utrymme för privatliv. Detta gör pastorer sårbara.
2. Kanske för att pastorerna vet att man kan få sparken på stående fot om man erkänner problem på det här området. Alltså väljer man att vara tyst. Detta sätt att handskas med problemet löser ju ingenting, speciellt inte då det är ett beroende som är svårt att bryta på egen hand. '

En pastor som är fast skriver följande på xxxchurch.coms blog:

"Hi, I'm a pastor of a small church. I've been keeping an eye on this blog for a while, and I figured it was time to speak up. Quite simply, my life is jacked up.

Yes, as you guessed I have a dirty little secret called pornography. I've managed to hide it from my wife, two teenage daughters and my small church, and I live feeling guilty every day of the week.I lead a double-life.

Holding Space
by Leonard Hjalmarson

The leadership style that once dominated our culture is becoming passé. Instead of the Lone Ranger, we have Frodo: the Clint Eastwoods and Sylvester Stallones are replaced by ordinary men. Frodo and Aragorn (The Lord of the Rings) and Neo (the Matrix) are self-questioning types who rely on those around them for strength, clarity and purpose. Indeed, while they have a sense of the need and a willingness to sacrifice themselves, they may not even know the first step on the journey.

“I will carry the Ring to Mordor.. though I do not know the way.”

Frodo in Peter Jackson’s “The Fellowship of the Ring”

"I wonder if the point of the post-whatever-pastor is simply about holding space. Not space so you can examine me and try to be just like me as your leader, but space so that you can think about who you need to become, about who you are already in relationship to this alternate reality we call the kingdom.

When Big Becomes Small

by Leonard Hjalmarson

Never ordained, I have stood with the greater mass of God’s people, granting a perspective that those in the hierarchy rarely achieve. The methods used to separate one class of believer from another are legion: clothing, education, salary, offices, parking stalls, secretaries and titles. Sometimes they are more subtle: who has access to the microphone in the meetings?

While Paul calls for us to honor those who labor among us, the kind of honor we have accorded to the clerical role has reinforced a privileged professional class which has largely lost touch with the foundation of community. This in turn has reinforced abstraction, idealism and elitism, leading to the abuse of power. Mark Strom writes,

Paul … deliberately stepped down in the world. We must not romanticize this choice. He felt the shame of it amongst his peers and potential patrons... Moreover, it played a critical role in the interplay of his life and thought. Tentmaking was critical, even central, to his life and message…

Evangelicalism will not shake its abstraction, idealism and elitism until theologians and clergy are prepared to step down in their worlds… Evangelicalism has its own ranks, careers, financial security, marks of prestige, and rewards. Within that world, professional ministry is rank and status.

Ministry as profession feeds the pride that separates the seminary and the pulpit from the congregation. It makes Paul abstract. [7]

Refilling Stone Jars

by Leonard Hjalmarson

Chris Erdman retells the story of the wedding at Cana in his article "Refilling Stone Jars." Chris notes that the party is over for the church in our day... we are out of wine. In Cana the hosts themselves may never have found out; but those on the fringes knew and as a result witnessed a miracle.

Those hosting the party thought they were in charge—hosts can be denominational executives, the General Assembly, Synods, Presbyteries, and Sessions; hosts can be power players in the congregation; hosts can be pastors; hosts can be dominant cultures. The point is, regardless of who the hosts are, they may be so busy with their "hosting" of the party and with their anxiety over its premature ending, and so angry over the loss of their privileged position of power, that they miss a holy transaction.

This is good news for preachers like me. It lashed me to the mast, and stopped my ears against the siren voices. I’m told that hosts—the big important people with much to do— don’t know where the new wine comes from (v. 9). I’m told that all this grace is transacted quietly, out-of-the-way, hidden from the main attraction of the day. Neither hosts nor guests are privy to the work of Jesus and his servants— those little preachers like me who carry the Word week in and week out.

There is gospel here. It hints at the Incarnation itself: an infant, born to an unwed mother, far from the busyness and self-importance of the hosts, the Palace politicians and Temple priests. I like to think that the Christians who early listened to this story liked it very much... Hearing it, they recognized that the wonderful thing taking place in and through Jesus Christ happened with hardly a ripple in the vast ocean of the Roman Empire. Water was becoming wine, God was on the move, a new day was dawning, God’s converting power was making old things new, and neither the High Priest in Jerusalem nor Caesar in Rome were in on it. But they were, these little Christians, most of them poor and insignificant. The little preachers "who had drawn the water knew,"... they knew! [iv]

Här finns en bra artikel om andligt maktmissbruk av Linda Strain (Australien).

Citat:

Recovery from a cultic, abusive church is a long and difficult process. It involves the rebuilding of an entire world and life view, and learning again the character and grace of God. While in the group the abused member has been “growing,” but this growth has been marred with cancer and infection. When looking in the group’s mirror of reality, the cultist sees a spiritually muscular and mature person. When he or she begins the process of recovery, and they look in the mirror of God’s truth, they see a misshapen, atrophied person who is covered with horrible, running sores...

 

Recovery to full health is not only getting out of the cult. It also involves getting the cult out of you...

One day, long after leaving the group, the former member begins to notice that he is not so consumed with his pain. He or she begins to see that thoughts of God’s goodness have begun to replace their sorrow. Like the first new flowers of Spring, this is the beginning of hope.

Idag påbörjar vi en serie ledarskapsundervisning av Len Hjalmarson. Det kommer att bli ett antal delar och kommer att återkomma varje tisdag. Len bloggar på NextReformation och artiklarna publiceras med författarens tillstånd.

Learning Poetry in a Prose Flattened World

by Len Hjalmarson

 

here is an age when one teaches what one knows.
But there follows another when one teaches what one does not know...
It comes, maybe now, the age of another experience: that of unlearning..

Roland Barthes

“We all have a hunger for certitude, and the problem is that the Gospel is not about certitude, it's about fidelity... fidelity is a relational category and certitude is a flat, mechanical category. So we have to acknowledge our thirst for certitude and then recognize that if you had all the certitudes in the world it would not make the quality of your life any better because what we must have is fidelity.” [1]

Är du med i en församling där ledarna kallar sig apostlar?

Hör du ofta att din församling skall få ett regionalt, nationellt eller internationellt inflytande? 

Skämtas det i din församling nedlåtande om andra kristna?

Är "stort", "mycket", "många" viktiga ord hos er?

Kolla då på Peringes sekttest.

Känner du igen dig och din församling? Då kanske det är dags att börja fundera. Tag gärna kontakt!

Den nedlagda församlingen på Amager som Peringe skrev om här. har en hemsida här. Uppenbarligen har den församlingens medlemmar uppmanats gå med i en annan NFI-församling i Köpenhamn. Det enda som skrivs om det hela på deras hemsida är det som står nederst på den här sidan. Hur kan något som detta hända, och allt man har att säga är att de finner sig så väl till rätta? Extra tragiskt blir det när man VET att det är en ganska modifierad bild av verkligheten... Det finns en kristen finkänslighet som inte bara gränsar till flathet. Ledarsynen i dessa sammanhang skapar en miljö som för maktmänniskor måste fungera ungefär som gräddtårta för en bulemiker. Knutby kanske var en engångsföreteelse. Men det BEHÖVER absolut inte vara så. Använder vi samma ingredienser och samma recept, så tenderar det att bli samma kaka...

Andra bloggar om: apostoliskt, apostel, apostlar, ledarskap, kristendom, tro, kyrka, frikyrka

Efter Peringes blogg om apostolisk idioti och ett samtal jag hade med några vänner i veckan vill jag lägga ut några egna tankar.

Jag tycker mig i apostlagänget se ett ansikte jag känner igen sen tidigare. Det är som att en ledarkult med jämna mellanrum sticker fram sitt fula tryne i frikyrkligheten. Det verkar som att varje runda innehåller ungefär samma grundingredienser:

1. Fokus på att Gud gör något nytt och unikt genom oss.

Detta behöver ju inte vara fel i sig.

Åtminstone inte så länge det genererar en ödmjuk tacksamhet och bävan. Ofta flyttar dock betoningen i meningen ovan ifrån "Gud" till "oss". Då leder det i stället till en överlägsen attityd, en historielöshet och en respektlöshet gentemot de som varit på banan tidigare.

Det klassiska exemplet brukar väl vara Pingstvänner som tror att det inte hände något speciellt mellan urkyrkan och Asuza street. Problemet med denna syn är att ganska lite är nytt i en organisation med 2000 år på nacken.

Det finns ganska lite nytt under solen, och grupper som tror sig ha hittat "Den Stora Hemligheten som alla andra missat" är faktiskt vardagsmat...

2. Fokus på en stark ledare.

Gärna "En Känd Kristen Med En Unik Smörjelse För Vår Tid" (byt gärna ut smörjelse mot tjänst, uppdrag, budskap, gåva).

Här handlar det inte att sätta de heliga i stånd att bygga upp Kristi kropp. Målet är inte att du skall tänka -"Oj, Gud kan nog använda mig!", utan -"Oj, Gud kan verkligen använda dem!" De lever ju på detta! De ligger i deras intresse att människor tror att de har en unik smörjelse.

Eftersom dessa sammanhang inte strävar efter att se många i funktion utan att vara en plattform för ett fåtal tjänster är medlemmens främsta uppgift att vara en av många (många är viktigt, stort är viktigt) och att möjliggöra ledarens vision (apostlagänget - det är pastorns vision som är församlingens vision) ekonomiskt och med insatser. Man gör unika skapelser av Gud till fyrkantiga utbytbara byggklossar i bygget av monumentet över sig själv.

På så sätt blir dessa sammanhang som andliga svarta hål som suger åt sig dugliga, tänkande, duktigt folk från alla sammanhang - människor som skulle kunna gjort storverk för Gud - och gör dem till bänknötare.

OK, jag kanske blev lite raljant nu, men det är svårt att låta bli. Jag kan faktiskt förstå lockelsen med diktatormodellen. Är man ung och vill mycket och har harvat med en styrelse i en demokratisk församling, som kanske utifrån rädsla, lathet, livsvisdom, eller kärlek till församlingen inte vill släppa lös en 20 årig tornado bland fåren, så måste den här modellen vara väldigt lockande: All makt till mig, så skall ni få se på annat!

Men ingen är skapad för att bära ett sådant ansvar och att ha en sådan makt över människor. Visst vet vi att vi alla är syndiga? Om man har så liten självkännedom att man tror sig kunna bära en sådan makt och ansvar så är man definitivt inte lämpad att vara ledare i Kristi Kropp!

Jag tycker att det är tragiskt, men lite gulligt när Johannes Amritzer inte vill vara med "Ledare som lever med en helt annan standard" än han själv. Finns det verkligen inte fler - och värre - synder än att dricka och ha problem i sitt äktenskap? Högmod? Förakt? Självförhärligande? Vad är det egentligen som skiljer dem här argumentationen från det som hände i sandlådan; -"Du får inte vara med, för du har inget eget, dockhus/BMX/transformers/apostoliskt svärd"?

När ledarna faller (för det gör dom, det är strukturen I SIG som är rutten. Ingen människa är skapad för den makt över andra det inebär att vara enväldig - även om man från början har goda intentioner så blir man ofelbart skadad.) så lämnar man efter sig en vansinnig massa tappade sugar.

Många reser sig aldrig igen.

3. Människor entusiasmeras till att satsa, ge och offra - men inte på sanna grunder utan för att "väckelsen kommer att komma, något nytt kommer att ske, flytta hit och delta i detta unika". Detta är speciellt manipulativt eftersom jag som givare, måste tro på det för att kunna försvara mitt givande inför mig själv. Efter att ha gett bortom min förmåga av både tid och pengar, så är det bara drömmen om att väckelsen SKALL komma som gör att jag inte behöver känna mig lurad, trampad på, utnyttjad. Bara den kommer så var det ju värt allt detta! Alternativet är alltför smärtsamt, därför blir jag kvar...

4. Fokus på lärjungaskap istället för frälsning, lydnad istället för gemenskap, framgång istället för relation, kortsiktig insats istället för livslång tjänst. (Min fru påpekar mycket riktigt att ORDEN som används kan vara det rätta: Frälsning=lärjungaskap, Lydnad=gemenskap osv. På så sätt skapar man sig en helt egen ordlista i stil med att Ledaren är församlingens tjänare - genom att han leder och bestämmer...) Det LÅTER så bra, det SER så bra ut, det ligger SÅ NÄRA sanningen.

- Jag är bara trött på att se samma sak hända igen och igen; hur smarta självfixerade entrepenörer skor sig på goda kristnas längtan utan att någonsin ställas till svars. - Jag är trött på att ett sant budskap ser så grått ut i människors ögon i jämförelse med deras flådiga fyfärgsbudskap på blankt papper. - Jag är trött på att vi gång på gång låter oss luras av glansen.

- En människa som inte vill framhålla sig själv. - En människa som inte figurerar med sitt eget ansikte i annonser i kristen press - En människa du får tjata på för att få att komma och sedan för att få betala honom/henne. - En som lyfter fram sina egna upplevelser som negativa exempel och andras som positiva. - En som får dem som lyssnar att känna sig som deltagare istället för åhörare eller groupies.

Jag är trött. Daniel

Andra bloggar om: apostoliskt, apostel, apostlar, ledarskap, kristendom, tro, kyrka, frikyrka