"Det är ju märkligt, detta. Vi lever i en tid som skryter med att vara mer vidsynt och världsvan än någon annan.

 Vi har rätt att uttrycka och förverkliga oss. Vi får på egen hand bestämma allt från tandkrämssmak till vilket kön vi vill låtsas ha.
Vi vet att tala med lärde på amerikanska och med thailändska bönder på samma amerikanska. Det är vi som aldrig säger hora, neger och bög.

Och ändå känns det så torftigt. Så smalt och slimmat och likadant. Vi bor på en flygplats: alla i praktiska reskläder, ljus könlös inredning, flådig shopping och rökförbud.

För några år sedan, när Aftonbladet införde sina plustjänster, låste de in sina kolumnisters texter. Jag har sedan dess lidit av en allvarlig Hakelius-undernäring. När de nu har släppt kolumnerna fria igen har jag den senaste veckan läst i kapp. Den mannen är ett geni! Det är sällan jag inte håller med honom, ofta sätter han ord på saker jag upplever men inte kan formulera. Ibland revolutionerar han mitt tänkande i några korta snärtinga meningar.

 

Inte sällan upplever jag att Hakelius hjälper mig att tolka samtiden ur ett kristet perspektiv. Här är några guldklimpar:

Om vi tänker bort ondska och synd, innebär det att människan blir god?

Om valfrihetens tyranni

Om det oförklarliga hatet mot familjen. En till

En nutida synd: Att vara nöjd

Könsnormer kanske inte bara är av ondo?

Om den sjuka sexualiseringen av det offentliga rummet. En till

Om vilka strider Svenska Kyrkan väljer att ta

Reklam för julevangeliet - i Aftonbladet!

Aftonbladet berättar om Auschwitzöverlevaren Miriam Landau som efter lång tid har fått ett skadestånd på 80.000 från tyska staten för sitt lidande. Då bestämmer sig försäkringskassan för at sänka hennes pension med halva den summan eftersom de ser skadeståndet som pension för arbetet hon utförde i koncentrationslägret. 

I tre år har hon fått kämpa i olika rättsinstanser och nu skall ärendet upp i regeringsrätten. Tidigare instanser har gått på försäkringskassans linje! Det här är så osmakligt byråkratiskt småskuret och så totalt i avsaknad av all rim och reson. Idag skäms jag över att vara svensk.

I dagarna debatteras fallet med kvinnan i Eskilstuna som inte ville ha fler döttrar och därför vid två tillfällen aborterade fullt friska flickfoster efter fosterdiagnostik. Det har väckt avsky och avståndstagande på många håll, och jag har svårt att förstå varför.

 

Missförstå mig rätt: Jag ser inte dagens abortlagstiftning som oproblematisk - rätt långt därifrån faktiskt - jag tycker att den är sjuk, omänsklig, egoistisk, oetisk och självmotsägande. Jag förstår inte hur man får ihop ekvationen "för att värna den gravida kvinnans rätt till sin egen kropp ställer samhället upp och mördar ungen hon har i magen". Samhället borde stå på den svagaste partens sida - i det här fallet fostrets - och hävda DESS rätt till sin egen kropp!

 

 

Det jag har svårt att förstå är hur det kan bli en sådan våg av moralisk indignation över just dessa två aborter. Är det för att hon har valt att abortera just flickor? Endera för att det på något sätt får det att krocka feministiskt i huvudet på folk, eller för att det liknar det som händer i Kina som vi ju är emot?

 

Eller är det för att de flesta av oss ändå tycker att abort är rätt otäckt och oförsvarbart, men att vi har tröstat oss med att det handlar om våldtagna dygdiga tonårstjejer och att den är nyheten tar ur oss den vanföreställningen?

Jag tror det kan vara nyttigt att inse att den fria abort vi har i vårt land innebär att människor kommer att använda den fritt:

• Istället för preventivmedel
• PÃ¥ grund av kön
• För att man inte har lust just nu, eller för att det inte passar
• Manipulativt i relationer
• Som en feministisk statement

 

Här intar Aftonbladets krönikör Lisa Magnusson en ståndpunkt som jag tycker är rätt vettig utifrån nuvarande lagstiftning, hon skriver:

"Men alltså. Säg mig hur det kan vara ett stort problem att en enskild
kvinna väljer bort ett barn. Säg mig hur det ens kan vara ett stort problem att hon väljer bort två barn, och att hon kanske gör det för att de är flickor. Vi har kommit överens om att abort skall vara en lagstadgad rättighet i det här landet. Då kan det väl inte ses som beklagligt att folk också utövar denna rättighet?"

 

Hon är också tydlig i den hjärtlöshet en sådan ståndpunkt innebär visavi barnet:

"Ja, abort stoppar ett hjärta som slår. Men än sedan?"

KD:aren Påhlson visar mer än lovlig naivitet när hon i Dagen säger:

"Jag hade aldrig kunnat tro att svenska kvinnor väljer abort för att det är fel kön ... Jag trodde att det var en betydligt mer kaotisk situation som gör att man väljer bort ett föräldraskap. Jag tycker det är djupt oetiskt, och oacceptabelt" och säger sig hoppas att det är ett enskilt fall...

Socialminister Göran Hägglund tycker att det är "förfärligt", men inte förfärligt nog för att lagarna skall behöva ses över... Eftersom han om NÅGON har både möjlighet och ansvar att ändra en icke-fungerande lag - han är ju SOCIALMINISTER så förlorade just KD min röst.

 

Är det så att vi har en lagstiftning som inte fungerar så som den är tänkt så får vi väl ändra den? Jag tror att det handlar om ytterst få ultrafeminister som kan tycka att detta är etiskt OK. 

 

Uppdatering: Självklart har min vän Mats Selander kommenterat detta på Credoakademins blogg, vilket jag just upptäckte.

En bra dokumentär av Rod Liddle för Channel 4

 

Om det är så som artikelförfattarna hävdar, att sekulariseringen är på tillbakagång, så tror jag att vi också kan lära något av kommetarerna; det verkar som att argumentationen mot religion allt mindre handlar om att religionen är förlegad, dammig och trist, utan istället farlig, cynisk och lömsk. Vi skall inte tro att religionens återkomst (som om den någonsin var borta annat än i ateisternas önskedrömmar) kommer att välkomnas av alla eller ske smärtfritt.

För ett halvår sedan bestömde vi oss för att bli familjehem. Vi har egna barn och har inte varit främmande för att få fler, samtidigt som det inte känns nödvändigt att de skall vara våra. I det läget tyckte vi att vi lika gärna skulle kunna ta emot ett barn som redan fanns och som behövde oss som att producera fler egna.

Nu har vi varit under utredningpå två olika håll och jag har förstått att vår familj har en allvarlig defekt i socialtjänsternas ögon. Vi är kristna.

Alla andra frågor - konfliktlösning, straffregister, regler i hemet, syn på barnuppfostran, alkoholvanor har kunnat beröras öppet och rakt. Frågan om tro däremot måste åtföljas av brasklappar och garderingar.  Vi har till exempel fått frågorna:

 

• Tror ni pÃ¥ Bibeln?
• Pratar ni om tron med era barn?
• FÃ¥r era barn se pÃ¥ TV?
• Hur ser vi pÃ¥ människor som inte är kristna?

 

När jag förklarade att vi inte ser tron som en pinsam belastning, eller ett extra tillägg till livet att plockas fram när ingen ser på, utan att den är en integrerad del av våra liv, men att vi trots det inte är några UFOn, att 9 av 10 människor vi möter ÄR ickekristna och att vi är socialt fullt fungerande, möts det med viss skepsis. Allt kröntes nu i veckan av att en möjlig placering inte blev av på grund av att vi - just det - är kristna. Socialtjänsten i den berörda kommunen behövde inte ens träffa oss för att veta att vi var klart olämpliga.

 

Sekulariseringen suger mer än vanligt just nu.

Med en liten tjuvstart idag och under den kommande veckan kommer vi som vanligt vid den här tiden på året att få se journalister och politiker göra de mest halsbrytande logiska akrobatnummer på slak lina utan skyddsnät.

 

Pridesäsongen har börjat.

 

På kultursidorna skriver man om femmeinitet - det är svårt att vara offer när man är allas gullegris: Först var det kränkande att lesbiska uppfattades som kvinnor, när det nu är allmänt accepterat att "kvinna" inte betyder kvinna utan bara är en "social konstruktion", är det tydligen dags för ett lappkast för att bevara offerrollen: "allt det du trodde stod för förtryck (som höga klackar, korta snäva kjolar och korsett) kan vara precis det motsatta".

 

Expressen rapporterar att INGEN I KUNGAHUSET DELTAR!!! Det är - om inte homofobiskt - så i alla fall ytterst otacksamt, påpekar Pekka Heino (och drar till med en rejäl bögfördom som en heterosexuell hade blivit halshuggen för).

Ligger och slöläser en villatidning och hakar upp mig på termen "arkitektritad". Varför skriver man så? En arkitekt ÄR väl någon som ritar hus? Det är som om man skulle kalla en bok författarskriven eller en tavla konstnärsmålad, eller?

Uppdatering: David Batra har funderat på samma sak:

Nu rapporteras det om att arbetsdomstolen kommit fram till att det var fel att avskeda en präst som.

1. Hade inlett ett förhållande med en gift kvinna i församlingen
2. Slagit den uppretade maken på käften

Jag tycker att det är rätt uppenbart att en sådan person, dels är rätt olämplig som präst, dels har gjort det omöjligt för sig själv att verka som sådan.

 

Kan verkligen präster ha samma anställningstrygghet som andra? Är det vettigt?

Dagens Nyheter publicerade i tisdags vad man beskrev som
Li Changqings tacktal i helhet. Man utelämnade dock ett par stycken, varav ettlöd så här:

"I Sydafrika skapades en kultur, genom det outtröttliga arbetet av Mandela och biskop Tutu och andra visionärer, som innebar att alla medborgare skulle 'tala sanning för att åstadkomma
försoning'.

I dag har de länder som gått igenom en sådan process
tagit steget ut ur mörkret, liknande det som ägde rum på medeltiden, och klivit in på vägen mot en modern civilisation.

På det personliga planet hände 1992 något liknande i mitt liv när jag var väldigt svag och levde i ett andligt mörker. Jag blev kristen tack vare medlidandet som finns hos Jesus Kristus. Han väckte mitt medvetande och hjälpte mig att börja vandra i ljuset.

Han korrigerade relationen mellan min omvärld och min ande och med hjälp av en insikt som kom från ovan fick jag hjälp att ta itu med de hinder jag byggt upp för mig själv, så att jag nu med ett skarpare sinne
kunde se på omvärlden. Detta för att jag är övertygad om att bara sanningen kan göra oss fria! Bara med hjälp av sanningen kan vi överstiga trångsynta partipolitiska doktriner och bryta ner ideologiska barriärer."

Vad gällde tacktalet då? Jo, Li Changqing kinesisk journalist och dissident, blev Årets vinnare av pressfrihetspriset Guldpennan... och så väljer DN att utelämna delar av tacktalet... är det inte humor, så säg...

 

Thomas finns här

Nu går Jan Björklund ännu hårdare åt de obehöriga lärarna. I förra veckan skulle de inte få sätta betyg, den här veckan skall de inte kunna få en fast tjänst...

Visst låter det illa när han säger att en obehörig lärare som undervisar är som en obehörig läkare som opererar? Dessutom är det inte sant.

Flera av de bästa lärare jag har haft har varit obehöriga. I matematik undervisades jag av en doktor i ämnet, i kemi av en praktiker som jobbat många år som kemist. Lets face it: Att obehöriga lärare skulle vara okunniga är en myt. De är inte obehöriga för att de inte kan något, de är obehöriga för att de inte gått lärarutbildningen. Ofta har de LÅNGT MER ämneskunskap än vad som krävs av en lärare. Inte sällan har de också rejäl arbetslivserfarenhet. Fanns det bra sätt att läsa in pedagogikdelen som fortbildning samtidigt som man arbetade skulle situationen ändras fort för ingen är ju paria för att det är kul.

Men det är ju lättare för skolministern att peka med hela handen än att göra något åt problematiken i  praktiken. Fast man kanske inte skall vänta sig annat av en f.d. officer. Tur att han valde politiken istället för skolan i alla fall - där är han ju behörig. Utan utbildning.

"De fyra fötterna, som under mindre än ett år har dykt upp längs med den kanadensiska västkusten, tillhör inte samma person."

 

Aftonbladet rapporterar att fyra högerfötter flutit i land längs Kanadas kust. Journalistens slutledningsförmåga är verkligen skarp som en rundstav...

Vill bara tipsa om en artikelserie i Dagen som börjar i morgon.

Livets Ord firar 25 års jubileum i år och Dagen kommer därför i en artikelserie att skildra församlingen och dess historia under rubrikerna Starten, Teologin, Påverkan, Missionen, Pengarna, Makten och Ekumeniken.

Carl Henric Jaktlund som skrivit artikelserien är en mycket duktig journalist som bland annat skrivit längre reportageserier om Filadelfia Stockholm och Messiasrörelsen. Jaktlund har en sällsynt förmåga att låta olika röster komma till tals och skriva i hög grad "otolkat". En del texter av honom är som att se en dogmafilm - de är mer ett flöde av händelser än en sammanhängande text - som om läsarern själv har tillgång till källmaterialet. Självklart är detta ett sätt att skriva som kan missbrukas; journalisten är ju fortfarande den som gör urvalet av vad han vill beskriva och på så sätt styr han också tolkningen, men jag tycker ändå att Jaktlund framstår som mycket noggrann i att låta alla komma till tals och få tala till punkt och att han vinnlägger sig om att inte föra fram sin egen ståndpunkt.

 

Jag ser fram emot att följa den här serien!

Adrian Plass skriver i en av sina böcker om en grupp i församlingen som heter "Spot it and stop it!". Deras mission from God är att hitta saker i kulturen som inte passar sig och protestera högljutt. Självklart lyckas Adrian ställa till det; när gruppen skall ha terminsavslutning tipsar Adrian om en film de har sett på bio, en naturfilm som tillräckligt oskyldig för att gruppen skall kunna se den. Han säger att den handlar om "wild things doing wild stuff". Sjävklart har bion bytt film, och gruppen får se en erotisk film - wild things doing wild stuff...

 

Dagen rapporterar idag om verklighetens "spot it and stop it!" - en amerikansk grupp (så klart) som kallar sig "The Resistance". De har nu bestämt sig för att hata Starbucks på grund av deras logga. Gruppens ledare säger:

"Loggan har en naken kvinna med benen isär som en prostituerad. Behöver
jag säga mer? Det är extremt dålig smak."

Dagen rapporterar i eftermiddag att Willow Creek Sverige köpts upp av Swedmedia. Jag fattar inte riktigt hur en sån deal ser ut, men det blir säkert bra. Det kanske till och med är bra att man gör tydligt att det är ett företag det handlar om och inte en församling. Det blir inte fullt lika osmakligt med all reklam då.

I artikeln refereras till debatten om GLS här på bloggen i höstas (för den som är intresserad finns den att läsa här). Journalisten ringde mig också idag och jag sade det som står i artikeln: Att de lokala arrangörer som jag har talat med har uttryckt att de framfört kritik liknande min och också tycker sig ha blivit hörda. Nu vet jag inget närmare om årets program, men det skall bli intressant att se om man har anpassat det för att bättre kunna nå en global publik.

Jag hoppas att fokus kan få skifta från mega- till microperspektiv på årets GLS.

Jag har lite svårt för att förstå den enorma uppmärksamhet som Uppdrag gransknings avslöjande om kistkrossning har fått och de starka känslor människor ger uttryck för. Visst kan man göra det snyggt - man behöver ju inte krossa kistan med en grävskopa så att den döde kommer till skada, men att fylla på jord och sedan knäcka kistan med vatten eller ett tryck från grävskopan för att förhindra senare sättningar tycker jag verkar helt naturligt.

 

Jag förstår att man som sörjande är känslig för att allt skall ske med värdighet, men vad är alternativet? Kremering tycker jag är bra mycket brutalare. Kroppen bränns och askan mals därefter i en kvarn så att benbitar och tänder och vad det nu kan vara finfördelas. I jämförelse tycker åtminstone jag att ett grävskopetryck är ganska värdigt.

Jag är väldigt ambivalent till företeelser som Jesusmanifestationen. Ändå ville jag inte döma på förhand.

Nu när alltihop är över kan jag dock konstatera att det var bra att jag inte åkte - jag inte hade trivts där.

Inte för att jag har något emot ekumenik, tillbedjan eller Jesus, utan för att såna här tillställningar har en tendens att kidnappas. Det som börjar i Jesus fastnar i tillbedjan av helt andra herrar. I rapporter i bloggar och tidningar ser jag några sådana:

Väckelsedrömmen

Självklart blev Jesusmanifestationen "ett tecken på att en ny era har börjat". Nu skall det ske! Det enda som behövdes var att samla riktigt många och be riktigt mycket vid ett tillfälle!

Jag har sagt det förr och säger det igen: Det finns ingen genväg! Det som kommer att krävas är inget mindre än ditt liv i lärjungaskap - ett utgivande liv i relationer på lång sikt.

Stor, mycket, många

Det finns något vackert i överflöd. När jag jobbade som kock hade min chef en intressant filosofi vad det gällde dekoration: Mycket är snyggt. Har man tillräckligt många köttbullar i en hög är de vackra utan persiljebukett. Men vi har en farlig tendens att avguda antal. En pastor som leder 1000 är mer intressant än en som leder 10. Men vilken av dem lever närmast min verklighet? Ett möte i en sporthall är coolare än ett möte i ett vardagsrum. Men var formas lärjungar?

Uppdatering 080509: Jag menar inte med detta att det är fel med storsamlingar, det jag vänder mig mot är avguderiet av antal: Tanken att "många, stora, mycket" inte bara är kvantitativa omdömen utan kvalitativa.

Kristen kändiskult

Visst nämner rapporterna arameiska präster, invandrarkyrkors representanter, men de som nämns vid namn är de vanliga kristna kändisarna. Manifestationsdeltagarna reduceras till statister.

Längtan tillbaka

Nu skall Sverige kristnas igen, nu skall vi inta landet, nu skall alla få veta hur många vi är, nu skall det jämföras med pridefestival och första majtåg. Plötsligt har den kulturkristendom frikyrkligheten kritiserade fått ett romantiskt skimmer...

Att människor manifesterar sin tro är bra. Att man är redo att göra det över samfundsgränser och olika kyrkofamiljer tiullsammans är bättre. Att man gör det med ett enda fokus: Jesus är bäst. Jag hoppas bara att det inte fungerar som en avlat: Genom att marschera i huvudstaden under en dag köper jag mig frihet från mitt dåliga samvete för att jag inte manifesterar min tro i min närmiljö de övriga 364.

I dagarna har JK Göran Lambertz bestämt att det var fel av Karlsbergsskolan i Köping att vägra nationaldemokraterna att ha bokbord på skolan. Man kan inte stänga ute ett politiskt parti FAST de är antidemokratiska, FAST de är främlingsfientliga, FAST de är rasistiska.

 

Jag kan tycka att det är bra. Istället för att skydda och avskärma eleverna från det som är obehagligt, odemokratiskt osv, tror jag att det är bättre att lära sig hantera det. Ett besök av en nazistisk organisation på skolan kan, och borde, väcka samtal och aktualisera allt vad rasism, vardagsdemokrati och värdegrund heter - det borde ge samhällskunskaps-, religions- och historielärare en gyllene möjlighet att tala om viktiga saker in i ett upplevt behov.

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att dra parallellen till vändorna om skolavslutning i kyrkan. Här var det visserligen DO som uttalade sig, men konsekvenserna blir ju rätt groteska; "Den blomstertid" är farligare än nazi-propaganda.

 

Visst producerar värdeförvirringen och den politiska korrektheten i samhället ganska komiska resultat?

 

Ändå när jag en viss förhoppning om att JK:s beslut även skall göra det lättare för oss att ha bokbord på skolor - något som är långt ifrån självklart alla gånger.

Dagen har en rubrik med klara "kan inte Muhammed komma till berget"-vibbar: "Moské i Skärholmen närmar sig".

 

e24 redovisar en kartläggning som IDG har gjort över vad som ger låg status på arbetsplatsen. I topp tio finns "Att ha en 15 år yngre make" och "Att förbättra sitt utseende med medicinska hjälpmedel" men också de två (för mig) ganska otippade: "Att gå till kyrkan varje söndag" och "Att vara engagerad i kyrkans verksamhet".

Visst, som kristen är man van vid att tillhöra den enda grupp människor det fortfarande är OK att säga precis vad som helst om, ändå överraskar det mig att vi hamnar på topp tio dubbelt upp. Vad står detta för?

Herre, jag känner mig arg och maktlös.

Ett barn har mördats och jag pendlar mellan att vara tacksam för att mina egna barn är trygga - att jag inte är Englas pappa - och att vilja se blod.

Herre, hämnden är din. Jag vill inte leva i en värld där ondskan är lös. Låt ditt rike komma! Jag längtar efter tiden när djävulen och all ondska, alla mördare skall brinna och förtäras! Du är rättfärdig och du älskar barnen. Låt mördaren känna din vrede!

Tack för polisens arbete och för fotografen som lyckades fånfa både Engla och mördaren på bild. Tack för att Englas kropp har hittats så att familjen kan få begrava henne.

Omslut Englas familj och vänner med din kärlek. Låt dem få vara stöd och hjälp för varandra. Jag ber speciellt för Fredrik och Lisa Swahn.

Ge präster och pastorer i Stjärnsund styrka att finnas där för människor.

 

Greider recenserar och debatterar Göran Skytte och gör det ytterst bristfälligt. För Greider är tolkningsmallen självklart en höger/vänsterskala och roten till det onda är uppenbarligen tolkning "att enskilda människor har gjort sig till uttolkare av texterna. Det är dock inte klart vad Greider vill att vi skall göra: låta bli att tolka helt, eller följa hans tolkning. Jag sätter en peng på det sistnämnda.

Jag befinner mig på medarbetardagar för Credo i Stockholm och som vanligt innebär det sammanträden som vi inte riktigt hinner med och mycket kollegial samvaro - det blir gärna så när man arbetar ensam och bara träffas under korta stunder några gånger om året.

I går hamnade samtalet på Sturmark och "humanisterna", och jag berättade om det nya ordet jag kom på i duschen häromdagen, och nu är det väl bäst att muta in det så att ingen (Mats Selander ) snor det.

 

I diskussioner med nyateister hamnar jag ofta vid en punkt där jag ifrågasätter den vetenskaplighet de påstår sig stå för. De kallar retorikt all tro för vidskepelse och jag hävdar att det de står för inte handlar om vetenskaplighet, utan om scientism; vetenskaplighet handlar om att undersöka verkligheten och beskriva det man finner. För detta krävs nyfikenhet och öppenhet för nya tankar/intryck. Scientism handlar om att hävda att endast det vetenskapen redan har beskrivit är verkligt. Scientism är en övertro på vetenskapen som vetenskapsmän själva skyggar för. En sorts "humanist"-islamism.

 

Ordet scientism funkar ju bra på engelska där det kontrasteras mot science, vetenskap och vetenskapism låter inte lika bra. Hittills har jag nöjt mig med att använda den engelska termen istället, och nu åter till duschen; jag tänkte att scientism har stora likheter med det nyateisterna anklagar oss för genom att kalla oss vidskepliga: Övertro, irrationalitet, blind tro (jfr t.ex. Sturmark som försörjer sig på att kritisera kristendomen men inte läst Bibeln...) och tänk om man skulle kunna göra detta samband tydligt?

Därmed det nya ordet: Vetenskeplighet. Visst är det bra?

Här finns en nyhet som väcker en del frågetecken. En student vid Johannelund använder ungdomar i Lötenkyrkan som knarkhandlare. Blir anmäld och förlorar sitt socialbidrag (?), får FORTSÄTTA som ungdomsledare och misshandlar killen som anmält I kyrkan INFÖR vittnen och det ANMÄLS INTE, utan prästen får DEN MISSHANDLADE att gå med på att betala SKADESTÅND till ungdomsledaren!!???

Endera har UNT fått en del om bakfoten (vilket inte skulle förvåna mig, de ligger farligt nära kvällstidningsjournalistik ibland), eller så är Salt inte det enda vita pulvret EFS bygger sin verksamhet på. Men nog vill man veta mer?

 

Hans Johansson verkade ofta ligga ett steg före. I Vineyard utforskades nya sätt att vara kyrka. I Tomaskyrkan var man seeker sensitive långt innan termen uppfanns. Även i rörelsen tillbaka mot de urkristna källorna var han en vägvisare genom tidebönsboken och engagemanget på Bjärka-Säby.

 

Jag kommer att sakna honom.

SvD har en intressant artikel om Anna Kettner och hur hon klarar sina politiska uppdrag trots sin ADHD. En passus är dock rätt komisk:

"Anna Kettner har en lång bana inom socialdemokratiska partiet. Hon har haft många förtroendeuppdrag, bland annat trafiklandstingsråd i Stockholm, och har även varit pastor i Svenska Missionsförbundet."

Jag hade ingen aning om att det låg till så här!

 

Tipstack till Jonathan Newton.

Larry Norman - den kristna rockens fader - dog igår.

Läs mer här och här.

Jag har märkt att flera kvinnliga sångare under det senaste halvåret lagt sig till med tjocka s när de sjunger på engelska, typ: "Ish thish what love ish all about?" - nästan lite Sean Conneryskt...

Vad beror det på? Härmar de nån? Nån som vet?

Aftonbladet berättar om ytterligare en uppgörelse katolska kyrkan gjort med pedofiloffer. Denna gång i Alaska. Journalisten blandar dock ihop korten och uppfinner det nya samfundet "jesuitkyrkan", då förövarna uppenbarligen var jesuiter.

Jesuitorden är annars en munkorden inom katolska kyrkan, startad av Ignatius av Loyola. På wikipedia finns en utmärkt artikel om sällskapet.

Om det nu mot all förmodan är så att de stackars byborna fått checkar utställda av "jesuitkyrkan" så kan de nog lika gärna riva dem...

Ateisten Theodore Dalrymple skriver en läsvärd och vacker artikel om den nya ateimens fallgropar och svårigheter i City Journal där han bland annat kritiserar dess ovana att uttrycka sig som om det fanns moral och mening i ett universum de hävdar saknar grund för dessa. Artikeln (som är väl värd att läsa i sin helhet) är full av poänger varav jag valt att citera denna:

"The thinness of the new atheism is evident in its approach to our civilization, which until recently was religious to its core. To regret religion is, in fact, to regret our civilization and its monuments, its achievements, and its legacy. And in my own view, the absence of religious faith, provided that such faith is not murderously intolerant, can have a deleterious effect upon human character and personality. If you empty the world of purpose, make it one of brute fact alone, you empty it (for many people, at any rate) of reasons for gratitude, and a sense of gratitude is necessary for both happiness and decency. For what can soon, and all too easily, replace gratitude is a sense of entitlement. Without gratitude, it is hard to appreciate, or be satisfied with, what you have: and life will become an existential shopping spree that no product satisfies."

Även tidningen Kulturen tar upp ämnet i en debattartikel av Simon Henriksson.

Måste ju vara en som är gratis, lätttillgänglig, ideologiskt övertygad om att det hon gör är riktigt och som dessutom ser sin livsstil som självbejakande och feministisk. Nu heter det inte lösaktighet, otukt eller ens kvinnoförnedrande längre, utan relationsanarkism.

 

Hur kan man bli så lurad?

Göran Sahlberg, Ylva Eggehorn, Stefan Einhorn och Anita Goldman är fyra av medlemmarna i de tolv - en grupp som skall bestå av fyra kristna, fyra judiska och fyra muslimska kulturpersoner som tillsammans skall öka förståelsen mellan religionerna.

Initiativtagare är Göran Sahlberg, psykolog, författare, poet och en av mina favvolärare från SALT. Jag tycker att det låter som ett fantastiskt initiativ, och skulle inte ha nåt emot att tjuvlyssna på deras samtal!

Werner Jeanrond skrev för någon vecka sedan en mycket viktig artikel i SvD som först nyligen dykt upp på nätet. Jeanrond invänder mot den snäva debatten i Sverige där det sekulära naivt tror sig vara neutrala/objektiva bedömare av religionen.

 

"Den som vill begränsa religion till en privatsak vill i själva verket avskaffa religionen" säger Jeanrond, och poängterar att religionen aldrig kan förvisas från det offentliga. Kanske beror vissa av vårt lands problem just på att religionen inte tillåts ta plats?

 

I ett pluralistiskt samhälle blir detta än viktigare:

 

"Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner och världsåskådningar möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skilts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression.
De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda.

Frånvaron av diskussion om religionens politiska roll och betydelse gör den svenska kulturdebatten ensidig och torftig.
Reli­gionernas visionära kraft och sociala kompetens tas inte till vara. Religionerna förväntar något av denna värld. De vill upptäcka mer av livets mysterium och sammanhang. Deras långa minne och omfattande bidrag till förståelse av människans väsen och guds­relation och deras protester mot all reduktion av människan till objekt inom olika samhällskalkyler utgör en kraft till förändring. Folkhemmets socialingenjörer känner sig störda av religionernas utmaningar av en samhällsorganisation där statens institutioner gärna uppträder som upplysta arvtagare till reli­gionernas roll att gestalta mellanmänskliga relationer.

Men staten kan aldrig ersätta mellanmänskliga relationer av kärlek, hopp och tro och deras gemenskapsbyggande energi. Tvärtom: ett samhälle där dessa dygder inte kultiveras, debatteras och uppmuntras saknar framtid."

Johan Hakelius om amerikaniseringen som ett förbarnsligande av debatten.

Artikeln innehåller flera guldkorn.

Tipstack till Vesa.