Sally Morgenthaler fångar något viktigt om lovsångskulturen i sin artikel "Worship as evangelism" när hon citerar en journalists beskrivning av lovsången i en megaförsamling:

“They sound like they’re singing in beer commercials, and perhaps this is not coincidental. The worship style is a kind of musical correlate to (their pastor’s) free market theology: designed for total accessibility, with the illusion of choice between strikingly similar brands. (He prefers the term flavors, and often uses Baskin-Robbins as a metaphor when explaining his views.) The drummers all stick to soft
cymbals and beats anyone can handle; the guitarists deploy effects like artillery but condense them, so the highs and lows never stretch too wide. Lyrics tend to be rhythmic and pronunciation perfect, the better to sing along with when the words are projected onto movie screens.

Breathy or wailing, vocalists drench their lines with emotion, but only within strict confines. There are no sad songs in a megachurch, and there are no angry songs. There are songs about desperation, but none about despair; songs convey longing only if it has already been fulfilled.”

Läs de två sista meningarna igen och reflektera över dem. De är vidriga. Och sanna. Hur kan vi komma någonstans om sorg, vrede, förtvivlan och otillfredställd längtan är tabu? Det är ju dessa känslor vi behöver!

Vi behöver krismedvetenhet, för vi är i kris! Att använda lovsång på det här sättet är som att ta fel piller i The Matrix, det är att skriva under på bekännelsen "Ignorance Is Bliss" - att vara omedveten om den verkliga verkligheten är sann lycka.

Verklighetsflykt som ett substitut för salighet.

Att erkänna verkligheten som den är, är att öppna upp för förtvivlan, vrede, sorg och otillfredställd längtan. Det är smutsigt, stökigt och inte speciellt mysigt, men det ÄR ett måste!

Det är ju dessa känslor som driver oss vidare, som för oss framåt, som gör det möjligt att överhuvud taget tänka oss en framtid bortom. Tills de blir rumsrena finns inget hopp, består status quo, är vi förlorade.

Ibland är jag rädd för att vi hellre slår igen de sista kyrkorna till de sista nostalgiska tonerna från "Minns du sången" än att erkänna att vi har problem.