Efter Peringes blogg om apostolisk idioti och ett samtal jag hade med några vänner i veckan vill jag lägga ut några egna tankar.

 

Jag tycker mig i apostlagänget se ett ansikte jag känner igen sen tidigare. Det är som att en ledarkult med jämna mellanrum sticker fram sitt fula tryne i frikyrkligheten. Det verkar som att varje runda innehåller ungefär samma grundingredienser:

 

1. Fokus på att Gud gör något nytt och unikt genom oss.

Detta behöver ju inte vara fel i sig.

Åtminstone inte så länge det genererar en ödmjuk tacksamhet och bävan. Ofta flyttar dock betoningen i meningen ovan ifrån "Gud" till "oss". Då leder det i stället till en överlägsen attityd, en historielöshet och en respektlöshet gentemot de som varit på banan tidigare.

Det klassiska exemplet brukar väl vara Pingstvänner som tror att det inte hände något speciellt mellan urkyrkan och Asuza street. Problemet med denna syn är att ganska lite är nytt i en organisation med 2000 år på nacken.

Det finns ganska lite nytt under solen, och grupper som tror sig ha hittat "Den Stora Hemligheten som alla andra missat" är faktiskt vardagsmat...

 

2. Fokus på en stark ledare.

Gärna "En Känd Kristen Med En Unik Smörjelse För Vår Tid" (byt gärna ut smörjelse mot tjänst, uppdrag, budskap, gåva).

Här handlar det inte att sätta de heliga i stånd att bygga upp Kristi kropp. Målet är inte att du skall tänka -"Oj, Gud kan nog använda mig!", utan -"Oj, Gud kan verkligen använda dem!" De lever ju på detta! De ligger i deras intresse att människor tror att de har en unik smörjelse.

Eftersom dessa sammanhang inte strävar efter att se många i funktion utan att vara en plattform för ett fåtal tjänster är medlemmens främsta uppgift att vara en av många (många är viktigt, stort är viktigt) och att möjliggöra ledarens vision (apostlagänget - det är pastorns vision som är församlingens vision) ekonomiskt och med insatser. Man gör unika skapelser av Gud till fyrkantiga utbytbara byggklossar i bygget av monumentet över sig själv.

På så sätt blir dessa sammanhang som andliga svarta hål som suger åt sig dugliga, tänkande, duktigt folk från alla sammanhang - människor som skulle kunna gjort storverk för Gud - och gör dem till bänknötare.

OK, jag kanske blev lite raljant nu, men det är svårt att låta bli. Jag kan faktiskt förstå lockelsen med diktatormodellen. Är man ung och vill mycket och har harvat med en styrelse i en demokratisk församling, som kanske utifrån rädsla, lathet, livsvisdom, eller kärlek till församlingen inte vill släppa lös en 20 årig tornado bland fåren, så måste den här modellen vara väldigt lockande: All makt till mig, så skall ni få se på annat!

Men ingen är skapad för att bära ett sådant ansvar och att ha en sådan makt över människor. Visst vet vi att vi alla är syndiga? Om man har så liten självkännedom att man tror sig kunna bära en sådan makt och ansvar så är man definitivt inte lämpad att vara ledare i Kristi Kropp!

Jag tycker att det är tragiskt, men lite gulligt när Johannes Amritzer inte vill vara med "Ledare som lever med en helt annan standard" än han själv. Finns det verkligen inte fler - och värre - synder än att dricka och ha problem i sitt äktenskap? Högmod? Förakt? Självförhärligande? Vad är det egentligen som skiljer dem här argumentationen från det som hände i sandlådan; -"Du får inte vara med, för du har inget eget, dockhus/BMX/transformers/apostoliskt svärd"?

När ledarna faller (för det gör dom, det är strukturen I SIG som är rutten. Ingen människa är skapad för den makt över andra det inebär att vara enväldig - även om man från början har goda intentioner så blir man ofelbart skadad.) så lämnar man efter sig en vansinnig massa tappade sugar.

MÃ¥nga reser sig aldrig igen.

 

3. Människor entusiasmeras till att satsa, ge och offra - men inte på sanna grunder utan för att "väckelsen kommer att komma, något nytt kommer att ske, flytta hit och delta i detta unika". Detta är speciellt manipulativt eftersom jag som givare, måste tro på det för att kunna försvara mitt givande inför mig själv. Efter att ha gett bortom min förmåga av både tid och pengar, så är det bara drömmen om att väckelsen SKALL komma som gör att jag inte behöver känna mig lurad, trampad på, utnyttjad. Bara den kommer så var det ju värt allt detta! Alternativet är alltför smärtsamt, därför blir jag kvar...

 

4. Fokus på lärjungaskap istället för frälsning, lydnad istället för gemenskap, framgång istället för relation, kortsiktig insats istället för livslång tjänst. (Min fru påpekar mycket riktigt att ORDEN som används kan vara det rätta: Frälsning=lärjungaskap, Lydnad=gemenskap osv. På så sätt skapar man sig en helt egen ordlista i stil med att Ledaren är församlingens tjänare - genom att han leder och bestämmer...) Det LÅTER så bra, det SER så bra ut, det ligger SÅ NÄRA sanningen.

- Jag är bara trött på att se samma sak hända igen och igen; hur smarta självfixerade entrepenörer skor sig på goda kristnas längtan utan att någonsin ställas till svars. - Jag är trött på att ett sant budskap ser så grått ut i människors ögon i jämförelse med deras flådiga fyfärgsbudskap på blankt papper. - Jag är trött på att vi gång på gång låter oss luras av glansen.

- En människa som inte vill framhålla sig själv. - En människa som inte figurerar med sitt eget ansikte i annonser i kristen press - En människa du får tjata på för att få att komma och sedan för att få betala honom/henne. - En som lyfter fram sina egna upplevelser som negativa exempel och andras som positiva. - En som får dem som lyssnar att känna sig som deltagare istället för åhörare eller groupies.

Jag är trött. Daniel

 

Andra bloggar om: apostoliskt, apostel, apostlar, ledarskap, kristendom, tro, kyrka, frikyrka