Måndag, maj 5. 2008
Jesusmanifestationen i retrospektiv
Jag är väldigt ambivalent till företeelser som Jesusmanifestationen. Ändå ville jag inte döma på förhand.
Nu när alltihop är över kan jag dock konstatera att det var bra att jag inte åkte - jag inte hade trivts där.
Inte för att jag har något emot ekumenik, tillbedjan eller Jesus, utan för att såna här tillställningar har en tendens att kidnappas. Det som börjar i Jesus fastnar i tillbedjan av helt andra herrar. I rapporter i bloggar och tidningar ser jag några sådana:
Väckelsedrömmen
Självklart blev Jesusmanifestationen "ett tecken på att en ny era har börjat". Nu skall det ske! Det enda som behövdes var att samla riktigt många och be riktigt mycket vid ett tillfälle!
Jag har sagt det förr och säger det igen: Det finns ingen genväg! Det som kommer att krävas är inget mindre än ditt liv i lärjungaskap - ett utgivande liv i relationer på lång sikt.
Stor, mycket, många
Det finns något vackert i överflöd. När jag jobbade som kock hade min chef en intressant filosofi vad det gällde dekoration: Mycket är snyggt. Har man tillräckligt många köttbullar i en hög är de vackra utan persiljebukett. Men vi har en farlig tendens att avguda antal. En pastor som leder 1000 är mer intressant än en som leder 10. Men vilken av dem lever närmast min verklighet? Ett möte i en sporthall är coolare än ett möte i ett vardagsrum. Men var formas lärjungar?
Uppdatering 080509: Jag menar inte med detta att det är fel med storsamlingar, det jag vänder mig mot är avguderiet av antal: Tanken att "många, stora, mycket" inte bara är kvantitativa omdömen utan kvalitativa.
Kristen kändiskult
Visst nämner rapporterna arameiska präster, invandrarkyrkors representanter, men de som nämns vid namn är de vanliga kristna kändisarna. Manifestationsdeltagarna reduceras till statister.
Längtan tillbaka
Nu skall Sverige kristnas igen, nu skall vi inta landet, nu skall alla få veta hur många vi är, nu skall det jämföras med pridefestival och första majtåg. Plötsligt har den kulturkristendom frikyrkligheten kritiserade fått ett romantiskt skimmer...
Att människor manifesterar sin tro är bra. Att man är redo att göra det över samfundsgränser och olika kyrkofamiljer tiullsammans är bättre. Att man gör det med ett enda fokus: Jesus är bäst. Jag hoppas bara att det inte fungerar som en avlat: Genom att marschera i huvudstaden under en dag köper jag mig frihet från mitt dåliga samvete för att jag inte manifesterar min tro i min närmiljö de övriga 364.
Jag vet att jag har levt så och har svårt att tro att jag är ensam...
För mig finns dock ett kritiskt element till, förutom att det kan bli en "pseudosak", så tror jag att det kan vara ett mindre bra vittnesbörd. Att förändra världen med stora plakat är inte nån framkomlig väg. Att "höja volymen på den kristna rösten" (som jag idag läste i ett nyhetsbrev) tror jag är kontraproduktivt. Det är inte volymen det är fel på, tror jag, snarare är det tonen i hur vi kommunicerar.. och kommunicerar vi eller proklamerar vi? Kommunikation gör oss sårbara men proklamation är mer bekvämt, för det innebär aldrig nåt möte.
Religiösa samlingar är mer respektingivande när dom är små och nära, när prästen är "en av" istället för "en över" blir hans ord lättare att ta till sig.
Detta gäller inte bara religion heller, jag tycker ett rundabordssamtal är mer givande i alla sammanhang än en gigantisk manifestation som bara handlar om att påverka dom utanför med "kolla på oss, vi är många och starka, gå med oss så blir du också stark"-mentalitet...
Jag håller med om att väckelsedrömmen närdes på gudstjänsterna "nu skall det ske!", och jag håller med om att det kommer ske genom möten människor emellan. Mycket bra sagt att det handlar om ett liv i lärjungaskap.
Jag håller också med om att det fanns tendenser till personkult både på gudstjänster och i material som producerats.
När det gäller det här med personer som leder fler eller färre så tycker jag att det kan finnas en balansgång, vi har mycket att lära av varandra och det verkade som om det fanns i alla fall lite balans bland talarna.
Men det här med sporthall / vardagsrum tyckte jag var ett förvånande uttalande. Vad ställer dem mot varandra? Självklart behöver vi lärjungaträningen i den lilla gruppen, men utesluter det glädjen i att samlas många, prisa Gud och inspireras av varandra?
Om det fungerar som en avlat eller inte är upp till var och en. Det är ännu en plats där lärjungaskapet i det lilla kommer in, också för att ge denna insikt.
Mina bestående minnen är från själva vandringen. Jag gick bakom ett gäng från Östafrika och brevid ett medelålders par från Örebro och fick se många människor beröras av glädjen vi utstrålade. De som stod på sina balkonger och satt på uteserveringar, servitrisen som log och tog kort med mobilkameran... Människor som såg att det finns kristna i det här landet som är glada över sin tro och vill fira det tillsammans. Den enheten tror jag säger en hel del särskilt gentemot allt som skrivs i media om vad som händer i och mellan kyrkor.
Jag menar inte att allt var perfekt eller att vi måste göra det här varje år, men jag hoppas att vi kan bära med oss en större känsla av enhet bland oss kristna i Sverige framöver.
http://tomas-dagen.blogspot.com/2008/05/jesusmanifestationen.html
Visst finns det saker man kan ha invändningar emot under manifestationen men det finns också saker som jag tycker står över det. Jag går in på det i mina inlägg.
Det är alltid lättast att klaga...
Jag tror att vi i den här tiden desperat behöver människor som lever lärjungaskap i sin vardag. Problemet är att vi fortfarande i ord och handling gör ett sådant liv till ett extra tillval för extra heliga. Det är som att vi varit så förälskade i konsumentkyrkan, estradkyrkan, underhållningskyrkan, där närvaro i verksamheten minst en gång i veckan ersätter praktiskt lärjungaskap 24/7 att vi behöver avgiftning.
Jag tror inte att det ena kompletterar det andra, utan att det ena förhåller sig tioll det andra som en flämtande tändsticka mot en brandbil. Till och med väldigt lite brandbil släcker tändstickan.
För mig och andra som växt upp i det ena och millimeter efter smärtsam millimeter försöker frigöra oss ifrån det för att kunna omfamna det andra är lite Jesusmanifestation som att erbjuda en nykter alkoholist "lite snaps".
Tomas: Jag önskar att jag bara klagade, och oj vad jag önskar att det vore lätt...
du verkar känna alla personligen som predikade under Jesusmanifestationen? Eftersom du verkar tämligen säker på att ingen av dom lever lärljungaliv i sin vardag...
Varför inte utgå ifrån att alla vi som var där lever äkta lärjungaliv i vår vardag - varje dag. Vad är det då för fel att samlas och visa varandra enhet en gång per decennium?
Vad är poängen med att lyfta fram kritik mot ett gott initiativ? Och om det var dåligt, vad är poängen med att kritisera ett dåligt initiativ.
Visst är det en missnöjestext.
Jag tror att det Sverige behöver idag är långsiktig, uthållig mission i vår närmiljö. Krismedvetenhet är en stark motivator till handling. Om nu kristnas krismedvetenhet har vuxit så att den genererar handling tycker jag att det är tragiskt om de får utlopp för den i en manifestatation under en dag i huvudstaden. Och hur lätt är det inte att ersätta långsiktigt uthålligt arbete som inte syns med en kortsiktig, medial enågnsföreteelse?
12000 människor som åker hem nöjda är 12000 människor som efter Jesusmanifestationen är längre ifrån att ta nya initiativ i sin närmiljö än de var innan.
Och det tycker jag är tragiskt.
Dock så tror jag att det hypotetiserade orsak-verkan-sambanden bara existerar i kritikernas huvuden.
Åkte jag till Stockholm för att kyrkan är i krisläge? Nej, jag åkte dit oberoende av det.
Är jag mer liknöjd efter samlingen än före? Det överlämnar jag nog till kritikerna att avgöra.
Visst kan det vara så att jag har sett samband där de inte finns. Men jag tror inte det. Nog finns krismedevetenheten med som åtminstone en av orsakerna bakom att olika kyrkoriktningar närmar sig varandra?Och visst är det väl i någon mån sant för alla människor att beslut får konsekvenser: Att man genom att välja något, automatiskt väljer bort något annat: Till exempel kan de pengar som lagts på stockholmsbiljetter inte användas till annat, den som går till kyrkan på söndag morgon kan inte samtidigt gå på fotboll.
Det är en enorm bedrigt att samla 12.000 av oss på en plats samtidigt utan en massa braskande säljargument. Att 12.000 människor gensvarar på inbjudan är fantastiskt och något jag inte tror hade varit möjligt för bara några år sedan. Något har hänt, bland annat tror jag att krismedvetenheten har ökat - människor inser att deras insats behövs!
När jag kommer hem och är hungrig så står jag inför ett val: Jag kan laga middag eller eller ta en näve chips. Middag tar tid och kräver arbete, chips tillfredställer direkt, men å andra sidan är jag snart hungrig igen.
Jesusmanifestationer kanske tillfredställer, men blir det något bestående?
På sig själv känner man andra. I mitt inlägg skrev jag att jag ofta har ersatt lärjungaskap med plakatkristendom: Korta insatser framför långsiktighet, anonymitet i massan framför personlig närvaro och tillgänglighet, slagord istället för vittnesbördet i mitt liv, symbolhandlingar istället för liv i efterföljelse. Det är bitar jag försöker göra upp med I MITT EGET LIV, och jag tror inte (men kan så klart ha fel) att jag är ensam om den brottningen. Känner du dig dömd och bedömd av det uttalandet får det stå för dig.
Att hänvisa bedömningen av ditt lärjungaskap till mig efter att jag tre gågner förklarat att jag inte menar så tycker jag är grälsjukt och barnsligt.
Jag är uppriktigt jättejätteledsen för att du anser mig vara grälsjuk, barnslig och raljant.
Jag tyckte att jag kritiserade din analys på ett schysst sätt, men jag får uppenbarligen ta mig en funderare.
Kan du inte skriva om den pågående väckelsen i Florida (http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=153094), jag får ont i magen och får spänningar i kroppen när jag ser följande klipp från ett av mötena:
http://www.streetchurch.se/index.php?show_video=32
Jag tror att Gud använder smutsiga redskap, även mig. Så mycket gott gör Gud för människor under denna väckelse, det tvivlar jag inte på. Men snälla, lyft fram det syndiga i detta skeende - hur sjukt det är att trycka ner folk när man ber för dem, istället för att låta Guds kraft helt göra det. Och hur det verkar som denna man lyfts upp som huvudperson... m.m.
Vi måste lyfta fram vad som är synd och vad som är Guds skeenden, annars tror folk att det ska vara så här!
FRID!
En syster Jesus
Jag vet inte mycket om det som händer annat än det jag läst i kristen press. Jag har ingen förstahandsinformation och det intresserar mig inte nämnvärt heller - Florida är väldigt långt bort.
Om det jag läst stämmer - att de kör möten med samme talare varje kväll, att det förekommer andliga övergrepp, att folk strömmar dit från hela världen för att vara med "där det händer"- så tror jag inte på att det kommer att bli långlivat...